- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
329

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms musikliv. Av Albert Spitzer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms musikliv

som få har tonsättaren blivit, ej blott i
eget land, där han i Erik Furuhjelm fått
en entusiastisk, att ej säga panegyrisk
skildrare, men i den musikaliska världen över
huvud. Vilken oerhörd utveckling ligger
ej mellan de två första, nu även spelade
symfonierna och den senaste, i ordningen
sjette, vilken var programmens enda
egentliga nyhet; man skulle knappt tro dem
härröra från samma hand. Över det nya
verket ligger något världsfrånvänt, inåt
skådande eller snarare lyssnande, ett drag
av trötthet, resignation, parat med en mycket
diskret, ibland en smula barsk humor.
Här talar en man som älskat, lidit, kämpat,
upplevat mer än de flesta — jag kom ibland
att tänka på den åldrande Strindbergs
självbiografiska Ensam. Tonen är dämpad mot
den i tidigare verk, de orkestrala medlen
sparsammare utnyttjade, en viss förkärlek
för sekvensartade tonföljder kan ibland verka
klassicistisk. Man vill livligt hoppas att
symfonien kommer till förnyat utförande
nästa säsong.

Liksom spelårets början stod även dess
slut i Beethovens tecken, i det samtliga
symfonierna i kronologisk ordning ävensom
Leonora-ouverturen nr 3 spelades under
den ryktbare Felix Weingartners ledning.
Vi lärde i honom känna en
dirigentbegåvning av allra första rang, som i de ofta,
allt för ofta framförda verken förstod att
ingjuta ett nytt och spelande liv.
Orkesterklangen verkade förädlad och förfinad,
fylligare och mjukare än. eljes, rytmiken
på samma gång spänstig och stram,
fraseringen mönstergill och dynamiken väl
genomtänkt och avvägd, man mötte här också
frukten av ett livslångt studium och
in-levande; dock måste rättvisligen framhållas,
att dirigentens arbete självklart
underlättades genom orkesterns grundliga
förtrogenhet med uppgiften och att den ordinarie
ledaren i flere av dessa verk — ej i alla
— städse givit något av sitt allra bästa.
Med hänsyn till tempi märkte man många
skiljaktigheter, och här måste man i
allmänhet ge hr Weingartners uppfattning
ett bestämt företräde; ett undantag bildade
Eroica’s sorgmarsch, som togs väl långsamt.
På första satsen har hr Schnéevoigt ställvis
ett hårdare grepp, vilket kan väl försvaras.
Hr Schnéevoigt, som i fråga om såväl tempi
som nyanser ofta går till överdrifter,
förvandlar gärna ett andante till andantino

Felix W e ing ar tne r.

eller larghetto, även när det betecknas med
»con moto» (c dur-symfonien) eller »molto
nioto» (Pastoralen), och ett allegro till presto
(t. ex. d-dur-symfoniens första och tredje
satser). A-dur-symfoniens underbara
allegretto spelades ej nu i sorgmarsch-tempo
utan med en viss rörlighet, såsom
beteckningen anger. I fråga om »den nionde»
anser jag båda dirigenterna lika ypperliga.
Hr Weingartner, en överraskande
ungdomlig företeelse med ett synnerligen
behagligt framträdande, anförde utan partitur
och med en vacker, avrundad plastik, hans
framgång var fullständig och entusiastisk,
han delade den med orkestern, som visade
sig från sin allra bästa sida och till vilken
här ett ärligt tack må få riktas för
spelårets trogna och trägna arbete.

Från K. Teaterns symfonikonserter är
att minna om en mera ovanlig tilldragelse,
första uppförandet av Mahlers åttonde
symfoni. Denne alltid högtsyftande
tonsättare tycks här med en ej ringa
ärelystnad ha velat åt sig resa ett monumentum
ære pere?inius, som skulle bära hans namn
genom tiderna. Mahler har ofta, i likhet
med Beethoven, Berlioz och Liszt, infört
det vokala elementet i sina symfonier, men
här har han tagit steget fullt ut, verket
är snarare en kantat eller ett oratorium
än en symfoni. Det består av två
avdelningar; den förras text utgöres aven latinsk
medeltidshymn: Veni, creator spiritus, den
senares av slutscenen ur Goethes Faust med

329

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0365.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free