- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
330

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms musikliv. Av Albert Spitzer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Albert Spitzer

några rätt godtyckliga förkortningar. Redan
i denna heterogenitet ligger en svaghet,
som ej överskyles av att andra avdelningen
till stor del arbetar med den förstas
musikaliska material. Den apparat som
fordras är oerhörd: åtta solister, två blandade
körer och gosskör samt en jätteorkester,
där utom den i moderna verk sedvanliga
stora besättningen, ytterligare utvidgad,
komma till användning ett helt batteri
slagverk, piano, orgel, harmonium och —
mandolin förutom en extra biås-kör av
fyra trumpeter och tre basuner. Man
förstår att en tysk utläggare inom några rader
hopar adjektiv som: gigantisch,
atemberau-bend, machtvoll, gewaltig, kolossal, enorm 1
Otvivelaktigt är »den åttonde» storslagen
i konceptionen och utförandet en mästares,
som i grund känner och behärskar
kompositionstekniken; trots sin längd tröttar den
icke, och trots ali lärdom är den i
allmänhet lättillgänglig. Men tyvärr brister verket,
tematiskt och rytmiskt, allt för mycket i
värdighet och hållning, och tonsättarens
ringa melodiska ingivelse blottar sig i en
rent förvånande osjälvständighet, man möter
ständigt reminiscenser från alla möjliga
håll, stundom på gränsen till plagiat. Som
Romain Rolland säger om femte symfonien:
»motiven äro grundligt bekanta». Och
han tillägger: »Han vill vara en Beethoven
eller Wagner, men han saknar deras
jämnvikt och herkuliska styrka». Utförandet
var på alla händer alldeles förträffligt och
vittnade om grundlig inövning. Det är ej
småsaker Mahler fordrar, särskilt av de
sjungande: solosopranerna liksom tenoren
måste som oftast upp i obekväma höjdlägen,
och baspartiet omfattar 2 z/2 oktav! Hr
Järnefelt har ali heder av framförandet och
den osvikliga säkerhet varmed han
sammanhöll det hela.

Festkonserten i samband med
teaterjubileet bjöd på en svensk nyhet, en
symfoni av Adolf Wiklund. Den hade den
egendomligheten att sakna egentlig final; som
sådan fick den scherzo-artade tredje satsen
gälla. Denna käckt humoristiska sats tycktes
mig avgjort den bästa, i övrigt bar verket
mer prägeln av tekniskt kunnande än av
spontan ingivelse; kanske hade det bort
sparas till ett mindre anspråksfullt tillfälle.
Nu kom det också i farlig närhet av två
vår tondiktnings standard-works, Wilh.
Sten-hammars pianokonsert (med tonsättaren

som överlägsen, medryckande solist) och
Södermans oförgängligt sköna Die Wallfahrt
nach Kevlaar. På första höstkonserten
debuterade med stor framgång fröken
Marianne Mörner, vilkens vackra, väl
utbildade röst och stilfulla föredrag gjorde
full rättvisa åt ett par härliga,
gammalitalienska arior. Fröken Mörner har
därefter genom flerfaldiga uppträdanden, bl. a.
med en egen romansafton, gjort en god
insats i vårt musikliv. Än så länge tyckas
högklassiska saker bäst lämpa sig för hennes
begåvning. Jag antecknar vidare, förutom
en alldeles bedårande symfoni för liten
orkester av Boccherini och välkomna
ny-spelningar av W. Peterson-Bergers
Lapplands-symfoni och Carl Nielsens
violinkonsert (solist Peder Möller) en Ouverture
till ett lustspel av Shakespeare av Paul
Scheinpflug, ett för oss nytt namn. Efter
att förut ha framträtt som anhängare av
den kakofoniskt experimenterande riktningen
har tonsättaren här skapat ett älskvärt
tilltalande och genomsunt verk, som tycks
vara ett tecken bland flere på ett omslag,
till det bättre i samtida tysk musik efter
alla vansinniga fulhetsorgier (Schreker,
Schönberg). En extra konsert gavs under
medverkan av hr Marteau, som framträdde
i den tredubbla egenskapen av tonsättare,
dirigent och violinist. Verkade hans
symfoni Gloria naturæ trots vackra enskildheter
mindre övertygande, allt för eklektisk och
delvis opraktiskt instrumenterad, tog han
som solist, särskilt i Tor Aulins inspirerade
c-moll-konsert, en glänsande revanche.

Även i Kammarmusik-föreningen har hr
Marteau medverkat och tillika framfört en
sin stråkkvartett (nr 3, c-dur). Kvartetten,
av betydligt tidigare opus-tal än
symfonien, synes mig avgjort överlägsen denna
och bjuder de utförande en mycket
tacksam om än svår uppgift. Första satsens
idylliska och älskvärda huvudtema erinrar
något om Brahms, medan andra temat röjer
en låt vara avlägsen släktskap med
Schubert. Helt andra toner anslås i nästa sats
(molto adagio), för vilken Lamartines
sublima Hymne å la douleur ligger till grund.
I sitt växlande uttryck för en än dov och
frätande, än vilt sönderslitande smärta är
den dikten fullt värdig. En väl stark
kontrast bereder det muntert pladdrande
scher-zot med en trio i ländler-stil (»à la
vien-noise»). Finalen bygger huvudsakligen på

330

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0366.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free