- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
332

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms musikliv. Av Albert Spitzer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Albert Spitzer

viss flykt textens växlande stämningar, dock
skulle den säkert ha vunnit på ett i
forteställena något mindre starkt utförande av
instrumentalpartien. —- I den lovvärda
avsikten att slå ett slag för sitt hemlands
kammarmusik gav hr Turicchia samman
med fru af Klintberg och några kamrater i
Hovkapellet en matiné, ur vars program
en verkligen genialisk, om än starkt
modernistisk violinsonat av Pizzetti förtjänar
framhävas. En stråkkvartett av Alfano
däremot tedde sig för mig och säkert för
flertalet åhörare fullständigt onjutbar.
Odysseus tilltäppte sina och sina kamraters öron
med vax för att de ej skulle tjusas och
lockas av de farliga sirenernas sång; man
ville ibland kunna i konsertsalarna följa
hans föredöme, om än av en motsatt
anledning. På ett helt annat plan stod den
engelske modernisten Arnold Bax’ kvicka
och roande ensatsiga pianokvartett, spelad
av en utmärkt engelsk sammanslutning (två
damer, två herrar, efter pianisten kallad
Meredyll-kvartetten), som bl. a. även
tolkade G. Faurés andra pianokvartett (g-moll),
en jämnbördig syster till den första; dessa
båda verk höra avgjort till det allra bästa
inom den nyare kammarmusiken. — Hrr
Marteaus och Stenhammars sonataftnar äro
alltid lika kärkomna insatser i vårt
musikliv; i ett skandinaviskt program framförde
de, flankerad av Sjögren och Grieg, Gari
Nielsens andra violinsonat, som blott en
gång förut, för flere år sedan, här spelats.
Trots ali beundran för den danske
mästaren och ej minst för hans violinsonat nr
i räknar jag dock denna tondikt, där det
»lineära» skrivsättet drivits till sin spets,
bland de verk, vilkas möjligen inneboende
skönheter avslöja sig först vid upprepade
åhöranden eller självstudium.

Musikföreningen har givit två förut
kända verk av religiös art: Bossis
Canti-cum canticorum (Höga visan) och Händels
Messias. Av övriga inhemska
körkonser-ter åhörde jag Musikaliska sällskapets
(dirigent hr Åhlén), som gavs med ett väl
sammanställt och verkligen konstnärligt
utfört program av uteslutande finländska a
capella-körer, varav flertalet nyheter, och
som ej minst genom den nästan
genomgående nationella prägeln gjorde ett starkt
och enhetligt intryck. Strax i säsongens
början inföll besöket av den berömda
»Thomaner»-kören från Leipzig under Karl

Straubes ledning, som lät höra sig på ett
par kyrkokonserter med ytterst gedigna,
för- och högklassiska program, där
naturligtvis Thomas-kantorn Joh. Seb. Bachs
stora namn ej saknades, och med ett
utförande av de ofta oerhört svåra
uppgifterna som utan överdrift kan betecknas
som idealiskt; flere av dessa helt unga
gossar kunde i fråga om röstmedel och
teknik tävla med mången firad sångerska.
För minnet kvarstå dessa av sann
hängivenhet och konstnärligt allvar burna
musikaliska högtidsstunder som något av det
allra bästa säsongen bjudit. — En plats
för sig inta de av den norska
Cæciliafor-eningen med egna solister på initiativ av
föreningen Norden givna körkonserterna
under Leif Halvorsens ledning; på den
första — i Auditorium och med
Konsertföreningens orkester — gavs Thorvald
Lammers’ s. k, Fredsoratorium till text av
Björnstjerne Bjørnson. Dikten är mycket
välmenande och mycket naiv; det samma
kan sägas om musiken. Mången minnes
säkert konstnärsparet Lammers’ för
åtskilliga år sedan givna, ytterst fängslande
norska folkviseafton, men till tonsättare var
den utmärkte sångaren visserligen icke
ämnad; intrycket av hans stora körverk, som
lämpligare bort kallas kantat, blev i det
hela tämligen matt och ganska opersonligt.
Lustigt nog tyckas både diktare och
tonsättare mer inspirerade, när de besjunga
kriget, än när de förhärliga freden. Vida
mer givande var körens andra uppträdande
— i Gustaf Vasa-kyrkan —, där några av
Elling för blandad kör satta religiösa
folkmelodier och framför allt Griegs geniala
och mycket verkningsfulla bearbetning av
äldre norsk kyrkomusik för kör och
barytonsolo starkt intresserade. Om
utförandet, särskilt på kyrkokonserten, är endast
gott att säga.

Solistkonserterna ha varit många, och
här kan man säga att det utländska
inslaget ej blott kvantitativt utan även
kvalitativt varit förhärskande. Bland pianister
må, förutom Beethoven-spelaren Max Bauer,
ytterligare nämnas Alex. Brailovsky, vars
Chopin-tolkning var något av det yppersta
vi i den vägen hört, och Walter Gieseking,
framför allt en anslagsteknikens virtuose
mästare; i sina program ger han gärna ett
tvärsnitt genom två århundraden, från Bach
till modernisterna. Skrjabins kakofonism

332

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0368.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free