Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Stockholms stadshus. Av Ragnar Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Realismens krav på logiskt förnuft
och kritisk skärpa kände nittiotalet
kvävande för konsten, och den satte upp
däremot legenden, sagan, fantasiens fria
lek. Väl även för byggnadskonsten, men
än mer för de övriga fria konsterna
gav förkunnelsen frihet att fly den
närliggande verkligheten. Det i denna
utvecklingsprocess särskilt intressanta är,
att senare den expressionistiska
strömningen trädde in som ytterligare stödjare
av detta sinnelag; nittiotalet öppnade
vägen mot motivens frihet,
expressionismen mot formens. Hur dessa olika
riktningar av symbolism, arkaism,
naivism, expressionism vävas i varandra
är naturligen omöjligt att nu överblicka,
men stadshuset sovrar en god del av
detta väldiga stoff och samlar upp det
inom sina murar. Denna byggnad
rymmer inom sig en utsmyckning av vitt
skiftande slag; men dock känner man
att det är en enda kulturepok som här
fått sitt minnestempel under ledning av
en brinnande vilja.
På det Östbergska segrande
rådhusprojektet är insatt å plats för
inskription som ett uppsluppet provisorium
orden: Hokus, pokus, filiokus. Den
gamla besvärjelseformeln kunde kanske
uppfattas som något mer än ett tillfälligt
skämt. Stadshusarkitekten har varit en
trollkarl i att spinna de legendariska
motiven in i sin byggnad, och han har
icke låtit hejda sig av en modern
uppfattnings skepsis och historiska kritik.
Men den tveksamhet, som man ibland
kan känna inför en del av hans fantasier,
viker dock tillbaka för den friska och
oförskräckta fabuleringsglädje, som
strömmar en till mötes; han har velat göra
vår tids kloka släkte till naivt
mottagliga, till sagohungriga och bildtörstande
människor, till enfaldiga i biblisk
mening, ja, kanske ibland icke endast i
biblisk. Och vem vet, om ej den konstnärliga
och intellektuella kraft, som känt
den svåra konsten att blåsa in liv i
stenen, även känt den än svårare: att
gjuta nytt liv i människorna.
Trenne historiska symboler hava
trätt in som arkitektoniskt betydande
delar i byggnadskompositionen. Birger
Jarls skans är utbyggd som stöd och
fäste vid tornet och uppbär i form av
ett gravmonument minnesvården över
Stockholms grundläggare. Den än ej
färdiga Engelbrektskolonnen skall stå
som tornets utpost mot vattnet och
utgör minnet av rikets grundläggare. Och
S:t Göran och draken med prinsessan
bildar en dekorativ förmedling mellan
tornet och östra längan och
symboliserar huvudstadens befrielse. Alla dessa
tre monument hava sålunda utöver sin
direkta innebörd meningsfullhet som
förbindande och accentuerande partier
i själva arkitekturen. De tvenne
färdiga av dessa konstverk ansluta sig
medvetet nära medeltida formspråk.
Men utom dessa huvudmonument,
vilken rikedom av levande dekoration
och fantasifull symbolism. Det är här
icke meningen att skildra denna stadshuskonst,
som inom sig gömmer så
utpräglat personliga ting som prins Eugens
stränga muralmåleri och Axel Törnemans
fantasifulla Stockholmsapoteos, sådan
förnämlig stilkonst som Yngve Bergs
nyan-tikiserande stadshuskällare, sådan
jätteprestation på gott och ont som Forseths
snabba mosaikkonst med dess mäktigt
verkande helhetseffekter. De äro
varandra vitt skiljaktiga, de äro ibland
varandras motsatser, de olika verken av
en hel rad betydande konstnärer, men
stadshusarkitekten och stadshuset självt
har av allt detta skapat en
mångfacetterad enhet. Starkast torde
stadshuskonstens karakteristiska egenart hava
kommit fram i Gyllene salen med dess
storslagna mosaikbeklädnad. Här finns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
