Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Nordister som jag känt. Av Gustaf Cederschiöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordister som jag känt
Av Gustaf Cederschiöld
ORDET »NORDISTER» är
sannolikt nytt för åtskilliga
av tidskriftens läsare och
alltså i behov av en förklaring.
Det är bildat i likhet med germanister
och romanister som benämningar på
dem som ägna sig åt germansk, resp.
romansk filologi eller lingvistik. Med
nordister menar man alltså dem som valt
de nordiska språken och den äldre
nordiska kulturen (särskilt litteraturen) till
forskningsämne. Av dessa nordister
(eller skandinavister) har jag lärt
personligen känna ganska många, och jag
tror, att några intryck av dem, som
särskilt fäst sig i mitt minne, skola
erbjuda något intresse för ett flertal av
tidskriftens läsare, i synnerhet som många
av dem, jag omtalar, voro verkligt
betydande män. Också hoppas jag, att
de karakteristiska smådrag, jag anför,
skola ur allmänmänsklig psykologisk
synpunkt vara förtjänta av att bevaras från
glömskan. Och slutligen böra väl dessa
anteckningar kunna gälla som
anspråkslösa bidrag till en framtida
lärdomshistoria, eller särskilt den nordiska filologiens
historia. Ett par bidrag till ett sådant
verk ha ju redan förut sett dagen i denna
tidskrift, nämligen dr Ruben G:son Bergs
» Adertonhundratalets svenska
språkforskning» (1910) och professor Hj. Lindroths
»Nordisk språkforskning under det
senaste decenniet» (1921). Från dessa
uppsatser skiljer sig min nu föreliggande
så tillvida, som jag mera fäster mig vid
själva personligheterna än vid de
utgivna skrifterna. Av lätt insedda skäl
upptager jag endast numera avlidna forskare.
På den tiden, då jag började mina
akademiska studier i nordiska språk
d. v. s. 1870, utgjordes ämnets kärna av
fornisländsk filologi, och av fackmännen,
med vilka jag i Köpenhamn gjorde
bekantskap, var ett stort antal till börden
islänningar. Av dem lärde jag känna
Jon Sigurdsson, Konrad Gislason, Eirikur
Jonsson, Gudbrand Vigfusson samt Björn
Magnusson Olsen, vilken sistnämnde
tillhörde en yngre generation än de
föregående.
Jon Sigurdsson (181 i—1879) gjorde
sig föga bemärkt som filolog, men hade
medverkat vid utgivandet av åtskilliga
isländska sagor, Snorres Edda och det
av Sveinbjörn Egilsson påbörjade
Lexi-con poeticum. Att han var en grundlig
kännare av sitt fosterlands gamla
litteratur, hade jag många tillfällen att
iakttaga. Han var dansk ämbetsman med
titeln arkivarie. Men han var framför
allt politiker, och det, som gjorde, att
han räknades som den yppersta av alla
islänningar på sin tid, var hans kraftiga,
slutligen med framgång krönta kamp för
att skaffa Island en fri författning, lik den,
som Danmark hade fått av Fredrik VII.
Personligen var han särdeles älskvärd, en
spirituell och behaglig sällskapsman. I
359
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
