Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Nordister som jag känt. Av Gustaf Cederschiöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordister som jag känt
Gudbrand Vigfusson. Björn Magnusson Olsen. Svend Grundtvig.
under sina sista år hade han en rätt
förmånlig ställning som »Vice Probst»
(direktör) på Studentstiftelsen Regentsen.
—■ Till sitt yttre var han ganska
oansenlig, halt och rödhårig. Hans vänner
satte emellertid värde på honom, ty han
var godmodig och vänfast.
Bland de islänningar, jag har lärt
känna, har jag endast undantagsvis
funnit bekräftelse på det omdöme,
norrmännen under medeltiden fällde om sina
släktingar på den avlägsna ön, att
islänningarna aldrig kunde sämjas
sinsemellan. De undantag, jag åsyftar, gälla
icke så mycket Jon Sigurdsson och hans
politiska motståndare som misshälligheter
mellan isländska filologer, i vilka jag fick
någon inblick genom meddelanden av
Gudbrand Vigfusson (1827—1889).
Dennes förnämsta arbete var den stora
isländsk-engelska ordbok, som han på
uppdrag av Clarendon Press i Oxford
redigerade på grundvalen av de
språkprovsamlingar, som engelsmannen Cleasby
hopbragt, och vilka Vigfusson själv i rikt
mått utfyllt. Cleasby hade avlönat en
eller flera i Köpenhamn bosatta
islänningar för att de skulle insamla material till
den ordbok, han ville utgiva, och denne
eller dessa medhjälpare hade, enligt
Vig-fussons mening, sedan använt de betalade
excerpten för egen räkning. Det var icke
små publikationer, Vigfusson inlät sig
på, medan han var bosatt i Oxford och
Clarendon Press var hans förläggare.
Han utgav den vidlyftiga Sturlungasaga
och försåg sin upplaga med en utförlig
inledning, som utgjorde en isländsk
litteraturhistoria i sammandrag; därefter
redigerade han en stort anlagd samling
fornisländsk (resp. fornnorsk) poesi. I
dessa arbeten liksom i andra skrifter
ådagalade han lärdom och originalitet, men
kunde ej frikännas från en viss
godtycklighet och bristande exakthet i detaljer.
— Han var ogift och levde som en
enstöring. Så sluten han vanligen var,
kunde han likväl stundom berätta ett
och annat, som han upplevat. Från
sin barndom på Island omtalade han,
att han aldrig smakat eller hört talas
om frukt, förr än han en gång med sin
far besökte en handelsbod och där av
handelsmannen blev bjuden på ett äpple.
Den underliga smak, som den halvvuxne
gossen fann äpplet ha, skrämde honom,
och han kastade oförmärkt bort det.
Från sin studenttid i Köpenhamn
berättade han, att han en vinter i sällskap
med en skara danska studenter vandrat
över det hårt tillfrusna Sundet till
Landskrona. På isen hade en av danskarna
361
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
