Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Nordister som jag känt. Av Gustaf Cederschiöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordister som jag känt
Marius Nygaard.
Johan F ritzner.
Alf Torp.
Eddaupplaga, hans geniala tolkningar
av runinskrifter, särskilt den märkliga
Rökstensinskriften, och hans sinnrika
hypotes om iriska och grekisk-latinska
inflytelser på nordisk mytologi och
hjältesaga ställde honom i främsta ledet av
Nordens humanister. Av hans
utomordentliga älskvärdhet har jag rönt
talrika prov, som jag med djup
tacksamhet erinrar mig. Under min vistelse i
Kristiania hösten 1900 fick jag tillbringa
oförgätliga stunder i Bugges hem, där
efter hans hustrus död dennas syster,
den fint bildade fröken Johanna
Schreiner, var värdinna. Bugge sammanförde
mig där med just dem av hans kolleger,
vilkas intressen lågo närmast mina egna,
Gustav Storm och Moltke Moe. Han
var mån om att låta mig följa honom
på ett sammanträde i
Videnskapssel-skapet och på en professorsinstallation.
En vacker septemberdag bjöd han mig
och min hustru på en utfärd till
sanatoriet Tokerud ett par mil från
Kristiania, och det skulle bli alltför långt att
omtala alla de vänliga omsorger, han
ägnade oss för att göra vårt uppehåll i
Norge så innehållsrikt och behagligt som
möjligt. Vi märkte också, hur högt han
var skattad av sina landsmän. En av
professorerna yttrade till mig, att Bugge
var en excellens i jämförelse med sina
kolleger. Han var en varm vän till
Sverige, och unionsbrytningen smärtade
honom djupt.
Jämförlig med Bugge i genialitet,
kombinationsförmåga och vida vyer var
utan tvivel fornminnesforskaren professor
Moltke Moe (1859—1915), son till
biskop Jörgen Moe, som med
Asbjörnsen delade äran av de norska
folksagornas samlande och utgivande. När man
hörde Moltke Moe berätta sina
erfarenheter från samlivet med bönderna i
bygderna, hur han övervann deras
inbun-denhet och fördomar samt förmådde dem
att förtälja om gammal sägen och
övertro, då satt man helt betagen och
glömde, vad tiden led. Allmänt beklagades,
att Moltke Moe icke offentliggjorde mer
än en ringa del av sina
forskningsresultat och sina geniala idéer. Orsaken
till detta var, sade man, den, att »han
var allas hjälpare, allas korrekturläsare
och allas språkfördärvare.» Det sista
uttrycket syftade på hans omsorg att
låta det norska riksspråket lämpa sig
efter bildat norskt talspråk, särskilt med
avseende på rättskrivning. Detta var,
yttrade han till mig, enda utvägen att
motarbeta det s. k. landsmålet.
Med tacksamhet för visad vänskap
365
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
