Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Nordister som jag känt. Av Gustaf Cederschiöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A’ordister som jag känt
Nils Linder.
Fredrik Tamm.
Fritz Läffler.
över detta språks historia; han grep
därvid långt tillbaka och fäste sig mindre
vid utvecklingen under de senaste
tidsskedena. Han och Sophus Bugge
arbetade gemensamt på tydningar av ett
språk, som talats i Mindre Asien
(bevarat i inskrifter, vill jag minnas). Då
jag hade sällskap med Bugge till
universitetet och Bugge fick syn pä Torp,
ursäktade han sig, att han lämnade mig
och skyndade till Torp för att meddela
denne, vad han efter deras senaste
sammanträffande spekulerat ut i fråga om
det asiatiska språket. En livligare
forskar-glädje får man sällan se. — På en
sällskaplig sammankomst vid filologmötet i
Göteborg år 1912 höll Torp ett
högstämt tal för Sverige; han hade alltid,
sade han, hyst beundran och
tillgivenhet för detta land.
Bland svenska nordister nämner jag
först Lundaprofessorn theodor wisén
(1835 —1892), min lärare, vän och
förman. Många äro de vänskapsbevis, för
vilka jag har honom att tacka, och
mycken trevnad har jag som ung docent
njutit i hans gästfria hem och i
otvunget samtal, varunder hans sunda förstånd
och friska humor ofta togo sig uttryck,
som jag med nöje bevarar i mitt minne.
Vad angår Wiséns insats i den nordiska
språkforskningen må nämnas hans
textupplagor av några isländska skrifter,
varjämte jag här vill framhålla en
åtgärd, som ej torde vara tillräckligt känd,
men för vilken vi böra vara honom
synnerligen tacksamma, jag menar hans
åtgärd att förmå Svenska Akademien att
återupptaga arbetet på den stora
ordboken över svenska språket.
Lundensare var även docenten och
titulärprofessorn Sven Söderberg (1849
— 1901), som med iver och framgång
ägnade sig åt ljudhistorien, särskilt för
äldre tidsskeden; sysslandet med
nysvenska spräkförhållanden föraktade han
som »banalt».
Lektor magnus lundgren (1852 —
1903) var också Lundabo, men endast
under sina sista år, då ban deltog i
redigerandet av Svenska Akademiens
ordbok. Jag arbetade därvid samman med
honom en tid, och kan vitsorda den
begreppsskärpa och noggrannhet, liksom
även den beundransvärda flit han
ådagalade. Sin förteckning på fornsvenska
personnamn fick han ej avsluta, och ett
föredrag över medeltida svenska binamn,
som var särdeles lyckat, återfanns ej
bland hans efterlämnade papper.
Språkriktighet i nysvensk skrift
var det förnämsta föremålet för lektor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
