Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Göteborgsutställningen som konstnärlig helhet. Av Hans Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans Wåhlin
Utställningsbyggnadernas inre är i
regel helt enkelt, beräknat att tjäna sitt
ändamål för sommaren och kunna byggas
för rimligt pris. I de långa raderna av
neutrala utställningsrum framträda dock
många salar genom goda, stundom
monumentala proportioner eller särskild
utsmyckning. Maskinhallens väldiga rymd
hör till det som fäster sig starkast i
minnet. Till det bästa vill man också
gärna räkna ett vackert atrium och en
lång, rak trappuppgång med långsam
lutning i den av arkitekten Hakon Ahlberg
ritade konstindustrihallen, den
imponerande entrésalen med dess väldiga kupol,
den stora huvudsalen i utställningen av
äldre kyrklig konst med dess vackra
överljus och dess av höga sidonischer
uppdelade väggar och den stämningsfulla
medeltida kyrkointeriören med dess låga
valv, dess skymningsdager och dess
levande ljuslågor. Några rum i samlingen av
de högre ståndens bohag ha en betagande
atmosfär av gamla tider — inte så
underligt för övrigt, då åtskilliga bland dem äro
överflyttade med löst och fast ur sin
gamla miljö.
De båda arkitekter, som bära
huvuddelen av det konstnärliga ansvaret för
utställningen, hrr sigfrid ericsson och
Arvid Bjerke, ha gjort ett gott, vackert
och klokt arbete. Det behöver och bör
icke uppfattas som någon förklenlig
anmärkning mot den tillfälligt uppförda
utställningsarkitekturen, om man
antecknar som sin uppfattning, att
konstmuseet vid Götaplatsen och den angränsande
lilla konstutställningshallen, som skola stå
kvar för framtiden, ha det högsta och
hållbaraste konstnärliga värdet. Den vita
staden, som skall försvinna då sommaren
är över, är som sig bör ett stundens
barn: munter och kapriciös, leende och
vacker, en sommarbekantskap, vid vars
minne man om några år skall kunna le
utan djup saknad och utan vemod. Det
lejongula palatset i Kungsportsavenyens
fond är ämnat att bli en följeslagare för
oöverskådlig framtid åt Göteborgs stad.
Det är rätt och klokt, att man för detta
ändamål har valt en representant för
dygder, som i längden bli angenämare
än kapricerna: ett ljust allvar och en
manlig styrka.
378
Kyrkogårde?i vid utställningen av äldre kyrklig konst.
Teckning av J. Ekman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
