Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Sela n de r
skillnaden mellan det friska och det sjuka
livet består i att inom det senare
»fullbordar sig det mänskliga skeendet mera
naket, snabbt och våldsamt». — Hon
förefaller i denna bok att betrakta tillvaron
själv som en obotlig sjukdom, vilket den
ju sedd ur en viss synpunkt också kan
sägas vara: »det mänskliga skeendets»
innebörd blir här för henne endast psalmistens
gamla: »Jag går mot döden vart jag går».
Att inom oss, i tanke och känsla, göra
motstånd mot denna lag är den synd, som
inte kan förlåtas; gumman Hamnell har
blivit ett vidunder av ondska främst på
grund av sin fruktansvärda vitalitet, som
får henne att med näbbar och klor streta
mot det ohjälpliga och klamra sig fast vid
denna världens alla förnedrande futiliteter.
Så länge Rakel tror att hon själv snart
skall dö, känner hon sig överlägsen alla
små hänsyn, modig och fri att följa sina
nobla impulser — t. ex. att taga den
namnlösa med sig till broderns hem; men
då det visar sig att diagnosen varit
felaktig, förlamas hennes handlingskraft. Hon
känner ingen glädje över att få leva vidare,
utan återgår till den gråa, tarvliga vardagen
snarast med en sorts ovillig resignation.
Och friast och mest överlägsen av alla är
den namnlösa, som intet äger, varken namn,
hem eller framtid. När hennes bror och
svägerska söka upp henne på dödsbädden,
visar hon otåligt bort dem som ett par
närgångna flugor; de påminna henne om
det förflutna, som bundit henne vid jorden,
men nu håller på att släppa sitt tag. Ju
mer kroppen förbränns, dess klarare lyser
själens låga. Då hennes medvetande redan
är på väg att upplösas, ser hon som i en
uppenbarelse en mening i sitt liv — vilken,
är hon sedan ej riktigt i stånd att säga;
men denna glimt av överjordiskt ljus är
tillräcklig för att allt skall bli »klart,
avslutat, försonat».
Det torde väl ej vara för djärvt att
ställa en uppfattning som den här antydda
i ett visst samband med författarinnans
vistelse i Centraleuropa efter kriget.
Visserligen nämns världskriget endast i
förbigående; men över hela boken vilar den
stämning av nederlag och hopplöshet med
inslag av en oklar, knappast fullt sund
mystik, som för närvarande tycks utmärka
de tyskspråkiga länderna. Ljungheda
prästgård förefaller på sätt och vis vara en
miniatyrbild av Europa, sådant Elin Wägner
ser det. Det torde nog också vara mer
än en tillfällighet, att »Den namnlösa» för
tanken till den svenske författare, som just
nu är mest uppburen i Tyskland:
kammarspelens Strindberg. Här som i
kammarspelen saknar man många av tillvarons
vänliga makter, men oftast och mest
glömskan. Folket på prästgården äger
samma fruktansvärda minne som personerna
i »Brända tomten» eller »Spöksonaten».
Deras förflutna lämnar dem ingen ro, det
rider dem som en mara; de ha dåligt
läk-kött, och när såren äntligen börja gro ihop,
riva de själva upp dem igen på samma
sätt som krigsinvaliden, varom det på ett
ställe är tal. I bakvattnet, där de kommit
in, samlas allt avfall och ligger och ruttnar
i stället för att driva bort med tidsflödet.
Liksom de flesta pessimister har dock
Elin Wägner svårt att få lära och leverne
att stämma riktigt tillsammans; handlingen
i hennes bok svär på sätt och vis mot dess
grundstämning. Den låter sig återges i
några få ord. Rakel, sjukgymnasten,
befinner sig på resa hem till sin bror, vilken
är präst i en smålandssocken. På tåget
råkar hon, som redan sagt, en ung,
dödssjuk flicka, som blivit bortsänd från ett
sanatorium utan att veta vart hon skall ta
vägen; Rakel för henne med sig till
brodern. Här vistas sedan någon tid dennes
son, en ung medicinare, vilken under
kriget tjänstgjort vid ett militärsjukhus i
Tyskland. Han har där haft en olycklig
kärlekshistoria, som satt så djupa spår att han
stundtals är gripen av sinnesförvirring och
tror sig tala med den kvinna, han älskat.
Mellan honom och den namnlösa växer nu
en böjelse upp, spröd och utan hopp som
den blom, äppelträden ibland bära om
hösten. Och det är hennes strid om hans
sjuka själ med skuggorna från det
förgångna, som är bokens huvudtema — en
strid ur vilken hon till sist, några timmar
endast före sin död, går som segrare.
Ser man tingen med författarinnans
ögon, måste man dock fråga sig: vad tjänar
ali denna kamp och oro till? Om, som
hon tycks mena, lidandet och döden är det
enda som ger livet en sorts försonande
mening — är det då inte en onödig
grymhet, nästan ett brott att återföra den unge
mannen till verkligheten från skuggornas
välde? Skillnaden mellan hans begär att
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
