- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
381

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Svenska romaner och noveller

leva och gumman Hamnells ligger dock
endast i graden, inte i arten. Om
människans enda värde består i möjligheten att
hon har en odödlig själ, äro då inte över
huvud taget alla jordiska öden likgiltiga?
En dylik inkongruens mellan tes och ti
11-lämpning kan för ett ögonblick komma
läsaren att tänka på hur Schopenhauer,
förintelsens stora profet, behärskades av en
nästan patologisk dödsfruktan. Den
radikala pessimismen är en omöjlighet. Vår
hjärna kan nog godta den — men
människan består nu en gång gudskelov bara till
ganska liten del av hjärna.

Därför läser man Elin Wägners bok,
hur fascinerande den än må vara, under
oavbrutna, tysta protester. Om också
tillvaron är sådan som den här framställes,
får man inte erkänna det. Man måste kunna
blunda, glömma, se bort; det är en plikt
inte bara mot en själv, utan mot hela
människovärlden omkring en. Nu är det
visserligen sant, som flera gånger framhållits,
att författarinnan inte målar allt svart i svart.
På slutet låter hon till och med gumman
Hamnell känna något som liknar ånger
och prästen närma sig sin olyckliga hustru
med en smula mänsklig värme. Men man
tror inte på möjligheten av att detta skall
bliva något mer än tillfälliga stämningar,
som inom några dagar komma att ge vika
för den gamla blytunga ödsligheten;
därtill är denna framställd med alltför
beklämmande styrka. Den försoning fru Wägner
här har att bjuda, är över huvud taget så
obestämt antydd, att hon knappast själv
förefaller fullt på det klara med vad hon
menar. Ett visst dunkel i fråga om en
berättelses detaljer är, som här, ofta
konstnärligt berättigad; men då dunklet utsträcker
sig till bokens innersta syfte, måste det
vara av ondo. Och tankegången blir inte
lättare att komma under fund med när den
som i den föreliggande romanen är uttryckt
i ett slarvigt, odistinguerat språk, som
alltför lätt sätter sig över syntaxens och
logikens krav.

Detta kan dock på intet sätt skymma
bort bokens stora förtjänster: den sällsynta
intensiteten i återgivandet av stämning och
lokalton, rikedomen på fina drag i
själsskildringen och det konstnärliga allvar,
varav den alltigenom är präglad. Vad
man saknar är kanske i grund och botten
mest ett aldrig så litet inslag av det ljusa,

tappra lynne, som i regel utmärkt fru
Wägners tidigare arbeten.

Ett stänk av denna goda egenskap skulle
man också vilja tillönska Maj Hirdman.
Hennes novellsamling Människoträsket
verkar som en provkarta på alla de
ohyggligheter hon lyckats samla upp på sin
vandring genom världen. Hon tillhör
litteraturens professionella gråterskor, vilka tagit
till uppgift att följa varje begravning, som
kommer i deras väg. Allt dras in i samma
virvel av förtvivlan, indignation, medlidande
och upprört patos. Liksom vissa äldre
kvinnor, vilkas käraste sysselsättning är att
gå och »titta på lik», låter hon sitt tal
bestå av en oavbruten jämmer, ett ständigt
frossande i ynklighet och elände; och
liksom de anser hon nog i djupet av sitt
hjärta det vara ett bevis på oförlåtlig
ytlighet att ej jämt till kropp och själ gå
klädd i sorgdräkt. Och ändå är det väl
fråga om ifall det inte egentligen är ett
ganska enkelt sätt att ta ställning till livet
att sålunda bara sätta sig ned vid vägkanten,
slå kjolen över huvudet och veklaga över
världens ondska och sorglighet — bra
mycket enklare än att bita ihop tänderna
och gå vidare. Att i detta sammanhang
spilla vidare ord på dylika frågor är dock
säkerligen lönlöst; en övertygelse sådan
som fru Hirdmans bottnar ju alltid, då den
är ärlig, i vars och ens individuella
temperament. Och hennes ärlighet synes mig
inte ett ögonblick kunna dragas i
tvivelsmål.

»Människoträsket» är en ovanligt ojämn
bok. Där t. ex. finns en novell som
»Mannekängen», vilken verkar nästan enbart
löjeväckande. Denna historia om den ädla
mannekängen och den grymma grevinnan
förefaller närmast vara klippt ur någon
tåredrypande lånbiblioteksroman; om
författarinnan något närmare kände
grevinnorna, skulle hon bestämt komma till den
uppfattningen att de inte alis äro så
märkvärdiga, snarare som vanligt, hyggligt folk
är mest. Och ställa till en scen sådan som
den i novellen skildrade gör knappast
någon grevinna, åtminstone inte om hon fått
vad man kallar en vårdad uppfostran,
vilket ju vanligen är fallet. För min
personliga del vågar jag i regel föredra grevinnor
framför mannekänger ur de flesta
synpunkter, inte minst den moraliska, trots att jag

381

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0421.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free