- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
383

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Svenska romaner och noveller

håller sig berättelsen betydligt över den
rena förströelselektyrens nivå. I dess första
hälft träffar man gång på gång lustiga och
smått rörande detaljer, och även människorna
äro i regel levande och säkert sedda;
särskilt gäller detta den gamla trotjänarinnan
Malin. Men då hjältinnan mot slutet växt
upp till en ung dam, blir det hela väl tamt,
nästan sliskigt, för att härröra från en
författarinna som säkerligen inte vill ställas i
jämnbredd med diverse romanskrivande
misser.

På det hela taget har dock
författarinnan gått förträffligt i land med sin uppgift
— om också bokens svagheter antagligen
bidragit lika mycket som förtjänsterna till
dess ovanliga popularitet. Man tänker sig
med nöje »Ullabella» föreläsas högt i
familjekretsen, medan äldsta dottern ställer i
ordnifig kvällsteet; detta bör emellertid
vara varken för hett eller för starkt, om
det riktigt skall harmoniera med lektyren.

Eros begravning kan knappast anses
lämna några nya drag till Hjalmar
Bergmans litterära profil. Tvärtom framhäver
denna hans senaste bok, hur stor fara han
löper att fastna i manér — om nu detta
inte redan skett. Formen är
renässans-novellistikens klassiska, en ramberättelse
med inströdda historier, vilka förtäljas av
de olika uppträdande personerna. Denna
kräver ju en höggradig stilens smidighet,
som låter var och en av de talandes
individuella uttryckssätt och syn på tingen
komma till sin rätt; men i »Eros begravning»
är detta krav endast mycket ofullständigt
uppfyllt. Alla, präster och gamla fröknar
och judiska handelsagenter, tala ungefär
samma språk, en typisk bergmanska med
dess halvt parodiska hållning och dess
karakteristiska inblandning av högtidliga
skriftspråksord i fraser av utpräglat
vardaglig ton. Och alla deras berättelser ha
samma dragning åt grotesken, samma
benägenhet att med en plötslig kullerbytta slå
över från ett tonläge till ett annat; om
man inte hade svart pä vitt på att den
berättande var exempelvis docenten Betty
Willman eller greve Ludwig Battwyhl, kunde
man ha svurit på att man hörde författaren
Hjalmar Bergmans röst och ingen annans.

I och för sig äro de smånoveller, som
fylla större delen av boken, underhållande
nog. Säkert skulle man använda ett be-

tydligt starkare ord, om man för första
gången stode inför detta författarskap; nu
kan det inte hjälpas, att man hunnit tröttna
en smula på den bullrande slängpolska,
man så länge sett figurerna dansa genom
Hjalmar Bergmans böcker. På sätt och
vis har han en ovanligt frodig fantasi, han
kan skaka burleska situationer och
åtminstone till det yttre högst originella gestalter
ur ärmen med en fullkomligt
häpnadsväckande lätthet. Men någon förmåga av
förnyelse äger han inte. Tittar man närmare
på han brokiga kaleidoskop, märker man
så småningom, att alla de granna bilderna
frambringas av samma lilla antal glasbitar.
Detta är ju något som han är långt ifrån
ensam om bland våra dagars mångskrivande
yrkesförfattare; tvärtom utgör det ju ett av
de mest typiska följdsymtomen till
litteraturens industrialisering. Men för Hjalmar
Bergman innebär det en alldeles särskilt
stor risk. Hans munterhet är så högljutt
bullrande, att den i längden måste göra
var och en hes, som inte är en Rabelais.
Hans konst har alltid haft drag av
kasperteater; liksom denna rymmer den mer komik
än verklig humor, och liksom där skriks
det och dunkas det med käppar så mycket,
att åhöraren snart nog nästan känner det
slå lock för öronen. När han, så som i
»Markurells» eller »Farmor och vår herre»,
får fatt på en riktigt levande människa att
låta alla marionetterna virvla omkring,
glömmer man allt annat för skådespelets fart
och stolliga humör. Men när, som i »Eros
begravning», dockorna äro ensamma på
scenen, verkar lustigheten tom och ansträngd
— förevisarens rutin må sedan vara hur
obestridlig som helst.

Inte heller Sigfrid Siwertz’
novellsamling En handfull dun kommer med några
överraskningar. Anda från det han först fullt
blev sig själv som författare har det i hans
diktning funnits ett drag av frisk
pojkaktighet, nästan något av kultiverad .Jack
London. Han har alltid betraktat
stadskulturen och stadsmänniskorna med ganska
kritiska blickar; ett tema som oupphörligen
kommer tillbaka i hans böcker är bok- och
pappersmänniskans sammanstötning med
primitivare levnadsformer — och man
behöver inte vara vidare skarpsynt för att
se på vilken sida hans sympatier ligga.
Han känner tydligen en stark dragning till

383

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0423.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free