- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
384

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sten S e I an der

allt som bryter sig ut ur det reglementerade
samhällets kättar och väller fram som friska
källdrag av otämd, ursprunglig natur, vare
sig det är frågan om ett djärvt
tjuvpojks-streck eller ett plötsligt utslag av
vårbe-rusning hos några stadgade ämbetsmän, en
ung flickas förälskade leende eller en halvt
förkommen vildfågels respektlösa drift med
det heligaste av allt, de ekonomiska
värdena Han tröttnar aldrig på att framhålla,
hur det djupast liggande i tillvaron är
något nyckfullt, irrationellt och mången gång
brutalt, som ständigt gäckar våra
beräkningar. Och jag misstänker, att han inte
hyser något överdrivet förtroende till den
eviga friden i de utopiska framtidsrikena,
liksom han skulle hälsa deras ankomst utan
större förtjusning. Hans ovanligt
sakkunniga intresse för hantverk och hantverkare
beror, i förbigående sagt, förmodligen, utom
på hans respekt för realiteter i allmänhet,
delvis på deras egenskap av otidsenligt
individualistiska företeelser i den industriella
mekaniseringens tidevarv.

Denna genomgående tendens bryter sig
i hans böcker på ett egendomligt sätt med
hans egen förfinade och utpräglat
intellektuella läggning. Siwertz har knappast
något överflöd på temperament; snarast
förefaller han predestinerad att inta
iakttagarens och »flanörens» hållning gent emot
tillvaron. Det är ett faktum, som man ofta
kan lägga märke till, att författare av en
viss reflekterande typ mera skriva om det
de känna sig sakna än om det de redan
av födseln äga; deras produktion framgår
av behovet att fylla ett tomrum inom dem
själva. Helt säkert har Sigfrid Siwertz
själv många gånger känt den tafatthet och
osäkerhet inför realiteterna, som
huvudpersonerna i hans berättelser så ofta få
lära sig besegra. Han är så alltigenom
artist, att ett av de centrala problemen
för honom blir övervinnandet av
artistlynnets passivitet, och så alltigenom
stadsbarn, att livet för honom till stor del blir
en kamp för att återvinna den naivitet
och den kontakt med naturens primitiva
makter, som han känner sig vara på väg
att förlora. Han vet med sig, att hjärnans
hypertrofiering innebär en fara för honom
själv; därför förkunnar han oupphörligen
tillvarons irrationalitet. Och att han har
en så stark känsla för det som står på
spel beror — så förefaller det åtminstone

— å andra sidan på att i hans
sammansatta psyke trots allt lever kvar ett stort
stycke ofördärvad pojknatur, som hindrar
honom från att sjunka ned i välbehaglig
skepsis och boulevardnihilism.

Flera av de bästa novellerna i »En
handfull dun» röra sig inom den här
skisserade motivkretsen, mest utpräglat »En
stormträta», en med överdådigt humör
gjord skildring av sammanstötningen
mellan affärsvärlden i direktör Skarpnecks
person och den oförbätterlige bohemen,
jägaren och seglaren Pickles, som aldrig
vågar sig in på stadsgatorna. Men i grund
och botten är ämnet det samma också i
»Hon har gått över vildgräs», där
sommarnattens nyckfulla Puck på ett lika
överraskande som älskvärt sätt behagar hjälpa
en ruinerad godsägare i hans ekonomiska
trångmål, och i »Kris», vars huvudperson,
en likaledes ruinerad affärsman, inte har
hjärta att sätta sin vackra skärgårdskryssare
på grund för att få ut försäkringssumman,
men till gengäld av skärgårdskvällens
upphöjda ro och skönhet får mod att utan
vidare krumbukter fara hem och slå vantarna
i bordet. Båda dessa berättelser tillhöra
f. ö. det fullödigaste Siwertz har skrivit.

Andra av bokens noveller har jag
svårare att uppskatta. »Tiggarpojken i
Catania» synes mig, liksom oftast svensk
novellistik med italiensk miljö, närmast vara
efterklang till nittiotalsromantiken. Och »I
mecenatens villa» förefaller mig ha ett
syfte — framhållandet av motsatsen mellan
omgivningarnas lyx och den enkla tragiken
i de uppträdande vardagsmänniskornas öde

— som knappast motiverar den omständ
liga iscensättningen. Titelnovellen med sin
kraftiga realism och sin klara, men ändå
djupa symbolik står åter på höjdpunkten
av Siwertz’ konst.

Att man trots dess ojämnheter läser
»En handfull dun» med det största nöje
behöver ju inte särskilt sägas. Med sin
senaste bok har Sigfrid Siwertz ännu en
gång visat, att ingen av våra författare —
Hjalmar Söderberg knappast ens
undantagen — kan sitt .yrke bättre än han.
Mer än någon annan bland de med
honom jämnåriga prosatörerna är han
känslig för språkets inre rytm. I hans tidigare
arbeten skönjdes också i fråga om stilen
ett starkt inflytande från nittiotalsdiktarna,
vilket i grund och botten var hans kynne

334

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0424.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free