- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
390

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Carl G. Laurin

Holbergs Jean de France roade ej
publiken så mycket som den store danske
skådespelaren hade hoppats. Visserligen
var han själv en idealisk narr och
spelevink, och det var en glädje att se hans
självberusade fjollighet och det stilfulla
genomförandet av rollen, men vi blevo i
alla fall trötta av ett par timmars sprattel
interfolierat med »oui», »pardi», »si fait»!

Jag undrar, om vi ej göra det
misstaget att tro det tvåhundra år gamla stycket
vara vad vi nu mena med en komedi.
Det kallades på 1720-talet av Holberg en
»comoedie», men vi skulle nu kalla det
för en ren fars. Om man år 2123 skulle
spela en av våra nutida farser,
»Spök-hotellet» eller »Fru borgmästarinnan», och
använda samma sorts spelsätt som nu, så
gjorde man oss litet orätt, om man trodde
vi voro så, ty fullt så tokigt bära vi oss
ej åt i det dagliga livet, och det gjorde ej
heller Jean de France-arna. Värre är det,
att man tycker sig höra Holbergs
livsuppfattning i Jeronimus’ snusförnuft. Lustigt
nog var Holberg lika förtjust i att resa
som någonsin Hans Frandsen, och han
reste, lika nyfiken som han men säkert med
mera stadga i förståndet, just som
tjugu-åring och på egna medel utomlands, alltså
vid samma ålder som Jean de France av
sin välbärgade fader sändes till Paris.

Vackert och kunnigt uppsatt som
stycket var och med — frånsett huvudpersonens
oöverträffade framställning — en så
stilriktig, frisk och fager Marthe—madame la
Flèche, fru Signe Kolthoff som utklädd
piga, ger stycket trots longörer både
kulturhistoriska och litteraturhistoriska
behagsensationer. Vissa repliker verkade till
och med aktuella. Så när Marthe med
en rationalistisk filosofi, som väl snarare
är Holbergs, säger: »Det gaaer med mig
som med store Generaler: Naar de vinder
et Slag, saa blive de avmaiede som store
og forstandige Mænd, skiønt om man vil
examinere alting nøie, da contribuerer det
til deres Seyer, deres Ære, som de mindst
tænkte paa, og er ikkun puré Hændelser.»
Man påminde sig, att man just för ett par
dagar sedan sett dessa grundsatser uttalas
av en fransk krigshistoriker om
världskriget.

Under de senaste åren ha vi också
hört valutaresorna angripas av våra
Jero-nimusar med samma nationella och national-

ekonomiska kråkvinkelsynpunkt, som
framkommer i slutversen i Jean de France:

Hvis endelig der reyses maa

Det kan ey være andet,

Lad Reysen kun til Elben gaae,

Saa Arven blir i Landet.

En repris av Henrik Ibsens Hedda
Gabler, den Ibsenpjes som står på alla
divors repertoar, ej minst därför att den
tillåter toaletter, förekom på Svenska teatern.
Just på denna scen hade den för trettiotvå
år sedan sin premiär i Stockholm.
Stycket gick då endast ett par gånger. Både
etiska personer och mindre etiska
gyckelbockar hängde upp sig, de förra med
förtrytelse, de senare med glädje, på Heddas
uttryck »med vinlöv i håret» och »dö i
skönhet». Ibsen själv skrev i ett brev om
Hedda Gabler, att han med namnet velat
antyda, att Hedda mera är sin fars dotter
än sin mans hustru, och att huvudsaken
för honom denna gång mera var att skildra
människor än problem.

Att fru Brunius skulle göra en bra
Hedda, det visste man förut. Det fanns
stor stil som hos vilken skicklig utländsk
diva som helst, men också en intelligens
som undvek det teatraliska, som de flesta
Heddor ha svårt att undgå. Högst
angenämt berörd blev man av den utmärkt
karakteristiska formning herr Hugo Björne
gav den lärde, snälle, världsoerfarne
vetenskapsmannen Jörgen Tesman. »Tänk det»,
för att tala med Tesman. Vår kanske
störste skådespelare, herr Ivan Hedqvist,
spelade Eilert Lövborg. Varför i ali
världens dar kallas han i den svenska
översättningen för Lövborg av damer, med
vilka han icke är du? Det heter ju herr
Lövborg på svenska. I översättningar från
franskan förekommer det ibland att äkta
makar säga ni till varandra. I Sverige
äro äkta makar du med varandra. Jag
känner en person som var ni med sin fru,
men det är inte tillräckligt bevis, ty han var
något abnorm. — Vilken äkta förtvivlan
låg det ej i Eilert Lövborgs tonfall ! Det
urspårade geniets hjälplöshet var lika stor
som den lärde idioten Jörgen Tesmans,
och ändå fick Hedqvist fram det
sympatiskt maskulina i den svaga typen.

Vi och de våra är ingen oäven
översättning av Loyalties, den engelska titeln

390

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0430.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free