Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
gjuten typ av denne engelsman, som icke
hade ett spår av intellektualismens sofistik.
Brottet var ett av denne vid djärva
tillåtliga våldshandlingar och vid dödsfara vane
man utfört otillåtligt vågspel.
Stycket med sina interiörer av Einar
von Strokirch var både kunnigt och
smakfullt uppsatt, men klubbrummet med sina
allt för spinkiga möbler var det som
verkade minst engelskt i hela stycket.
För några år sedan, noga räknat sexton
år sedan, såg jag Oscar Wildes komedi
»The importance of being earnest», på
svenska Mr. Ernst. Efter tre akter avlägsnade
jag mig, troende att lidandet var över. Se
där faran av att icke köpa program. Nu
har jag på Mindre dramatiska teatern sett
också den fjärde akten och av de två
hjältarnas gemensamma och stiliserade
uppmarscherande mot rampen trott mig
begripa, att det hela skall tagas som någon
sorts drift. Är dock fortfarande oviss, om
stycket skall vara en apoteos över eller
ett skämt med tillgjordheten. Vad som
än den stackars Oscar Wilde kan ha
begått för förskräckliga saker, troligt är dock
att Mr. Ernst skall vara en av de drygaste
posterna på hans skuldregister. Var det
ej Talleyrand som sade: »Det är värre än
ett brott, det är en dumhet». Skulle man
ej kunna tänka sig en ytterligare klimax.
Det är mer än en dumhet, det är en
tråkighet av den högintelligente, tyvärr oftast
så tillgjorde författaren, som dock i The
Ballad of Reading Gaol givit något av det
mest äkta och det mest gripande som
skrivits.
Vad spelet angår, torde det ej vara så
många här i landet vilka titan att väcka
ett diskret smålöje i London skulle uppge
sin adress »Halfmoon Street, May fair,
London», som Algernon Montfort, Esq. — herr
Olof Winnerstrand kunde göra. Utom sin
intelligens och sitt goda humör kunde han
nämligen i Wildes pjes göra oemotsägliga
anspråk på adjektivet »distinguished».
I Sköldpaddskammen av Richard
Kess-ler som generalkonsul och verkställande
direktör Flemming, icke att sammanblanda
med friherrliga ätten av samma namn i
Sverige, behövde herr Winnerstrand kanske
icke ett fullt så utvecklat gentlemanskap.
Jag minns i en engelsk revy några herrar
som yvdes över vad de sett allt för
märkvärdigt. Då säger en av dem: »Jag har
en gång sett en tysk gentleman», och då
blevo alla de andra bräckta. Denna
ganska kvalificerade förolämpning uttalades
på London Pavilion 1921. Man får
hoppas, att den nu inte vidare säges
offentligt. Fina egenskaper sakna sannerligen
ej tyskarna. En ädel, specifikt tysk
egenskap är att icke kunna hata. I den tyska
pjesen Sköldpaddskammen förekommer till
och med en sympatisk tjeck.
Kompositören Hwrawlicek blir till slut gift med en
elegant tysk dam •— jo, sådana finnas
också — och behandlas hela tiden med
välvilja av den tyske författaren. Är det
troligt, att en fransman efter segern skulle
kunna förmå sig ens i ett teaterstycke till
samma sorts välvilja mot en besegrad som
den tyske efter nederlaget? Stycket
handlar om något, som baron Axel
Klinckowström skildrar i sin sista roman,
Filmstjärnans arv. Ett ungt förälskat par, som ej
sett varandra riktigt i full belysning förut,
råkas vid dager, men då herrn är
maskerad. Hon blir kär en gäng till, och han
lider ohyggliga kval av svartsjuka på sig
själv för varje kärleksbevisning han
erhåller, under det att hon erfar de
våldsammaste samvetsförebråelser för vad hon ger
honom i denna nya form. Så invecklat är
ej förhållandet i Sköldpaddskammen som
i denna roman. På en badort blir
generalkonsul Flemming slagen av en högelegant
kvinnlig uppenbarelse, som bär sin dräkt
som en prinsessa. Men så är det också
en berlinmannekäng. På grund av
trassel med telefon får frun i stället för
mannekängen en begäran om ett rendez-vous,
och hon infinner sig också till detta.
Men rummet är så mörkt, att mannen ej
märker dambytet, så att frun med
blandade känslor erfar hans vänlighets högre
temperatur. Det blir ett rättvist straff —
»den brottsliga avsikten» var ju tydlig —
att generalkonsuln upptäcker, att han blivit
förtjust icke i någon dam »aus der
höhe-ren Gesellschaft» utan blott i en
mannekäng. Så fick moralen också sitt, men
fröken Jessie Wessel, som fru Wahrendorff,
uppbar sina toaletter med en sådan gratie
och intog så förledande attityder, att man
också skulle kunna tänka sig som möjligt,
att generalkonsuln, då han efter en lång
och luttrande ångest upptäckte att den
392
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
