- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
394

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Carl G. Laurin

qvist som var riktigt rolig. Sam var så
rik, att han hade råd att vara dygdig i
en fransk pjes utan att bli löjlig. Hans
ädelhet framställdes med en sympatisk
komik. Anständigheten kräver, att
amerikanarna, som egentligen vunno kriget åt
Frankrike, åtminstone i pjeser behandlas med en viss
veneration. Miljardören hade kommit över
Atlanten — utom för att rädda
demokratien -—- också för att betala en gammal
tacksamhetsskuld, som hans farfars farfar
hade fått under det amerikanska
frihetskriget, då han räddats av en fransk markis,
som varit med i Lafayettes sällskap i
striden mot engelsmännen. Nu gäldar Sam
skulden till dennes ättling, den unge
ruinerade markisen Lucien de Champaubert.
Det var en rörande lustighet, då han
förrättade sin familjehistoriska andakt för ett
porträtt av oriktig person i den
aristokratiska salongen, och herr Hedqvist spelade
så att han till och med kunde röra rätt
elaka personer, då han utvecklade den
urbota dumhet in eroticis, som av ålder
anses passande i lustspel, då det gäller
renhjärtade herrar.

Det var i den gamla goda tiden för
omkring två decennier sedan, då man ännu
var naiv nog att tro, att världen var så
dålig som den kunde bli, som f. d.
clownen, f. d. »minneskonstnären», f. d.
konsthandlaren, författaren Frank Wedekind
skrev »Die Büchse der Pandora» — här
kallad Alla syndares drottning — är det
ej ett otillständigt, d. v. s. otillständigt
banalt svenskt namn? —, en fortsättning
på den redan under förra århundradet
skrivna »Erdgeist», vilken av så många anses
karakteristisk för den tyska mentaliteten
efter kriget. Pandoras ask innehåller ju allt
ont i världen, och Wedekind tyckes packa
opp alla dess laster och perversiteter med
något av samma triumf, med vilken det
lilla barnet packar upp en leksaksask
julafton.

Allting beror på den anda, i vilken det
säges. Herregud, vad jag tror mycket mera
på Jeremias’ och Hesekiels varningar för
lastbarheten än på Wedekinds. Visserligen
har teaterchefen Albert Ranft intygat,
att Alla syndares drottning, som den
uppfördes på Svenska teatern, på honom
verkat som en sedlighetspredikan. Då jag
tycker sedlighetspredikningar äro mycket

tråkiga, ger jag honom rätt i ett avseende,
ty stycket var verkligen beklämmande
långtrådigt. Men om han var tacksam mot
Wedekinds pjes som för en allvarlig och
gripande maning att hädanefter föra ett
tuktigt leverne, kan jag ej riktigt förstå,
hur han kunde finna detta i skådespelet.
Redaktör Hinke Bergegren ansåg
emellertid, att stycket ryckte masken från ett
hycklande borgardöme, och trots att alla
tidningar eljest varnade för dramat, också som
tråkigt, blev det under flera veckor en
folkvandring av »de borgerliga» till teatern.
De vågade trotsa ledsamhetens eljest så
fruktade fara, och sade sig sedan: Jaså,
äro vi på det sättet, då böra vi ändra oss
och bli snälla som etiska bolsjeviker och
sedlighetsentusiastiska teaterledare.

Med fullkomligt internationell rättvisa
förlade författaren första akten till Berlin,
andra till Paris och tredje till London.
Varom handlar det? Om Lulu, vår vän från
Erdgeist, vars kropp är alla oheliga andars
låt vara särdeles välbyggda tempel. Man
blir trött på alla dessa yrkessyndare, som
nästan skulle vilja sätta på sina visitkort
dessa synder som ha något av orent och
av fördömelse redan över sina namn och
som visserligen förekommit så länge som
människosläktet, kanske till och med litet
tidigare, men under somliga perioder i
historien väcka ett sjukligt intresse också hos
normala människor. När lilla Cadidja de
Santa Croce—Inga Tidblad med pipig röst
meddelade att hon var tretton år, visste
man förut att under femton måste hon
givet vara, för där går laggränsen. Några
personer, på vilkas omdöme jag sätter högt
värde, ha funnit något dramatiskt skakande
i detta stycke. Mig förefaller det som om
man slutligen bleve likgiltig för allt vad
dessa maniakaliska degenerationstyper ta
sig för. Vad de spelande beträffar, borde
Lulu i alla fall ha utförts^av någon
auktoritativ Astarte- eller Salometyp. Fru Anna
Hillberg kom oss att tänka på, att man
kan bli löjlig ej bara då man söker spela
genial utan att rå med det, utan även om
man krampaktigt söker att spela syndig
utan att lyckas. Den kvidande stackars
grevinnan Geschwiz—fru Erastoff var i sin
nervositet och olyckliga undergivenhet den
bland damerna som kom närmast
författarens önskningar. Intelligens och
temperament, dessa två egenskaper pryda i allmänhet

394

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0434.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free