- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
396

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Carl G. Laurin

gerol, fru Tollie Zellman. Hon hade
alldeles nyss fått veta, att hennes make,
Monsieur Fougerol, jun., som hon just hade
äktat, haft ett förhållande till en tvetydig
dam. Nu var det visserligen en av de få
dylika och även av de »hederliga» damerna
i bekantskapskretsen, med vilken Monsieur
Fougerol jun. ej haft att göra, men ledsen
över den orättvisa beskyllningen tar han
sig till med vad förmodligen den gunstige
åskådaren själv skulle gjort i hans ställe, han
inbjuder en för honom visserligen okänd
men ung och vacker operettsångerska att
bo under hans äktenskapliga tak. Den
skarpsinnige åskådaren förstår av sig själv att
det primo icke var något mellan Fougerol
jun. och Mademoiselle Lucette Dorcy, vilken
däremot tydligen var en riktig
operettsångerska, att döma efter hennes rent
fenomenalt virtousa sätt att utföra en kuplett.
Secundo att Lucette blev mer och mer
paradisisk för honom och att de hade blivit
som Adam och Eva, lyckliga och glada,
om ej Lucettes ädelhet tvungit Monsieur
Fougerol jun. att återtaga sin fru, sedan
det visat sig, att Monsieur Fougerol sen.
varit den som besökt den tvetydiga damen.
Det var med en rätt murrig min och en
viss knarrighet som Fougerol jun. mottog
underrättelsen att paradisets portar
öppnades för honom. Kan det tänkas något
mera opassande än att man längtar till ett
annat ställe då man inträder i paradiset?

Det var litet synd om Madame Germaine
Fougerol, Tollie Zellman. Under det att
Lucette, fru Ester Sahlin, fick använda en
hel »kulsprutegrupp», tror jag är det
riktiga ordet, av koketteri, som nedmejade
allt maskulint inom synhåll, så kom Madame
Germaine så att säga icke ens upp i
skott-linjen, hur mycket vapen av bästa
konstruktion och hur stora massor av ammunition
än fanns hos henne. Fru Sahlin skötte sig
med en taktisk skicklighet, en offensivanda
och en intensitet i angreppet av rent
förvånande art. Och dä hon slutligen,
angripen på två fronter och med den »inre
fronten» mycket osäker, drog sig tillbaka,
så skedde detta också med den allra största
heder. Var Monsieur Fougerol jun., herr
Edvin Adolphson, värd så stora
ansträngningar? Ar han verkligen så intensiv och
betydande? Mademoiselle Lucette, Fru Ester
Sahlin, påstår detta.

Din nästas fästmö, Blancheteatern, var
ett lustspel av amerikanarna Mattews och
Nichols. Titeln är väl ämnad att väcka
tanken Du skall icke begära din nästas oxe,
åsna eller hustru. Vi ha blivit så etiska på
senare tiden, att man inte en gång får tänka:
Den där fästmön är så bra, att henne
skulle jag vilja ha själv. Men det var just
vad Bob, herr Eklund, tänkte, då han såg
Miss Roberta Adams, fru Alice Eklund, på
den stora transatlantiska ångaren, helt
oförhappandes ligga i samma dubbelhytt som
han själv, och det hade allt varit en bra
konstig kropp, som ej tänkt detsamma. Såvitt
jag vet, är detta ett nytt uppslag av det
gamla ärevördiga underklädsmotivet, vilket
dock, åtminstone då det gäller nattdräkter,
näppeligen kan vara äldre än r 400-talet, ty
sådana användes icke under medeltiden.
Med undantag av denna scen var stycket
litet torftigt, och att det gått hundra gånger
berodde säkert, utom på nyssnämnda
pyjamas, väl huvudsakligen på det älskvärda
par, som därav delvis betäcktes.

På samma teater spelade i flera veckor
den ryska litterära cabareten Blå fågeln.
Vad är det som är anledningen till att på
en litterär cabaret, man kan lugnt tillägga
en konstnärlig teater, ryssarna verka så
mycket mera naturliga och, man måste i
sanningens namn tillägga, också mer
kultiverade än vad vi göra?

Det är särskilt i smidighet och
receptivitet vi så enormt överträffas av ryssarna.
En naturlig förmåga att ge sig hän
förekommer hos dem i så utpräglad form, att
vi nordmän känna oss nästan som pojken,
vilken »tvær over bænkene hang,» under
det att ryssarna likna flickan, som »lystig
i dansen sig svang». När det gäller att
ta i och knoga, är kanske den nordiske
bondpojken mera effektiv.

Redan när herr J. Jushny upplät sin
stämma som en lustig men alltid taktfull,
elegant conferencier, användande sig av de
tio svenska ord han lärt sig, begrep man
den ryska överlägsenheten. Burlaki,
»Pråm-dragarna vid Volga», presenterade han med
orden »Menschen, nicht Maschinen», sagt
utan falsk patos med ett litet stänk av
känsla, som passade till detta nummer,
utfört under påverkan av Repins bekanta
tavla. Man får hoppas, att pråmarna under
den nya regimen ej äro så tunga som un-

396

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0436.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free