- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
398

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Carl G. Laurin

Fot, A]mberg & Preinitz.

Lih Ziedner som Postfröken i
»Folkan förståss».

ryska sekter, som göra mot naturen
stridande ingrepp på sina manliga medlemmar
och som voro förbjudna under tsartiden.
T. o. m. friheten tycks vara relativ.

Revyer ha förmodligen så länge de
funnits framkallat bättre folks näsrynkningar
genom sina oanständigheter och sin
närgångenhet. Sokrates tog i alla fall med
en viss bonhommie det gyckel, som
Aristo-fanes ägnade honom i sin komedi Molnen,
vars revykaraktär ofta påpekats, ty han
reste sig upp på teatern, säges det, för
att publiken skulle kunna få jämföra honom
med skådespelarens framställning. Det är
både tacksamt och otacksamt att skriva en
rolig revy. Tacksamt, ty publikens
belåtenhet utlöses i talrika besök och skallande
skrattsalvor, vilket bör vara både materiellt
och psykiskt behagligt för författaren,
otacksamt, därför att de flesta av de nyss
hänförda åhörarna, rädda om sitt intellektuella
anseende, bruka lumpet förneka sin
entusiasm och modifiera sin förra hänförelse
till ett: den var kanske mindre idiotisk än
vanligt. De allra vänligaste säga: förra
årets var roligare.

Karl Gerhard Johnson har under de
sista åren glatt sådana, som ej äro för höga
och högtidliga för att kunna gapskratta åt
verkligt roliga revyer. Den för ett par år
sedan i en av dessa revyer inlagda
episoden Svenska folket på skolbänken hörde
till något av det allra kvickaste och mest
träffande jag sett inom denna art, som
åtminstone har den oförnekliga förtjänsten
att vara »levande», låt vara med
dagsländeliv. Sommarrevyn på Folkteatern detta år
med den äkta revytiteln Folkan förståss
blev en välförtjänt framgång, tack vare
författarens kvickhet, fyndighet och smak —
riktigt smaklöst var egentligen bara det
övergödda Ruhrbarnet.

I många decennier ha revyförfattare och
revy ens conferencier och »hjälte» ansetts
böra vara det som på franska kallas »je
m’en foutiste», d. v. s. överlägset blickande
ned på brackorna med trött sarkasm. Med
»brackor» menas då alla, från och med
Hans Maj:t Konungen t. o. m. rikets övriga
innebyggare, utom revyförfattaren själv. —
Naturligtvis behöva ej alla tycka om sminkade
unga herrar med plommonfärgad dräkt och
violetta revärer på byxorna. Ens manliga
ideal kan ju se annorlunda ut. Men nekas
kan ej, att det är bra sällan man träffar
på en herre, som författar så lustiga
kupletter och sedan föredrar dem med en så
fulländad diktion som Karl Gerhard.
Mannen har dock då det gäller den nyssnämnda
Je m’en foutismen sin överman i fröken
Lili Ziedner. Självhumor får oss ju att
förlåta allt hos en människa, och fröken
Ziedners sätt att skämta med sig själv är en
kostlig gåva, och det pius hon ytterligare får
genom sitt imitatoriska geni och
övernaturligt naturliga replikföring gör henne
till vår första nu verkande komiska
skådespelerska. Vi ha trott, att det groteska
egentligen var förbehållet männen. Fröken
Ziedner tar oss ur denna manliga villfarelse.
Hon var i alla sina uppenbarelser som
operasångerska, postfröken eller alla
syndares drottning lika konstnärligt grotesk
som en man någonsin kan vara det.

398

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0438.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free