Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Burgteatern i Wien. I. 1741—1848. Av Maja Loehr. Översättning från författarinnans manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Maja Loe hr
terns alla framstående medlemmar
bevarats åt eftervärlden i någon av sina
glansroller.
Vad beträffar den viktigaste punkten
i utvecklingen under Josefs ledning,
nämligen repertoarbildningen, så träda här
upplysningstidens ledande tankar skarpt
i dagen. I överensstämmelse med de
av Schiller i hans uppsats »Scenen
betraktad som moralisk institution»
utvecklade tankarna såg också Josef i teatern
det verksammaste medlet för praktisk
folkbildning och för smakens höjande.
Med förkärlek gåvos därför konstnärligt
synnerligen obetydliga stycken av
numera endast litteraturhistoriskt kända
författare, vilka framställde »moraliska
karaktärer», samt vidare de som
smakmönster gällande tragedierna av Corneille,
Racine och Voltaire — översatta till
tyska — liksom ock ett otal komedier
översatta från italienskan. På denna
tid upprördes alla litterära sinnen av
striden mellan Lessing, Shakespeares
förkämpe i Tyskland, och Gottsched, som
väntade ali välfärd för den tyska teatern
från efterbildning av fransmännen. I
denna strid ställde sig Burgteatern mera
på Lessings sida, men detta
ställningstagande får man nog snarare tillskriva
den utomordentliga vördnad som Lessing
åtnjöt i Wien än något förstående från
kejsarens sida för Shakespeare. Ar
1776 spelades »Romeo och Julia», men
redan 1777 blev tragedien »för alltid» (!)
förbjuden på hovscenen, då kejsaren icke
önskade få några pjeser framförda, »i
vilka likbegängelsen kyrkogårdar,
gravvalv och liknande dystra scener
förekomma». Personer som tillhörde den
regerande dynastien voro en gång för
alla förbjudna på scenen. Klingers
»Zwillinge» förbjöds av kejsaren,
emedan det däri »sades för mycket mot det
fjärde budet, vilket han måste hälla i
ära». Också i fråga om dryftande av
"41
religiösa problem på scenen var kejsar
Josef, som i sin politik följde en radikal
antikyrklig riktning och helt i
upplysningens anda gav likaberättigande åt
alla trosbekännelser, högst konservativ.
Personer ur det andliga ståndet fingo
överhuvud taget icke framföras på
scenen, utläggningar i religiösa frågor måste
strykas. På denna grund förblev Lessings
»Nathan», vars toleransidé måste varit
som skriven direkt ur kejsarens själ, ända
till år 1819 förvisad frän Wiens hovscen.
Av Shakespeare funnos »Richard III»,
»Hamlet», »Kung Lear» och »Othello»
på repertoaren. Lessing företräddes av
»Miss Sarah Sampson», »Philotas»,
»Minna von Barnhelm» och »Emilia
Galotti»; för Shakespeareimitatörerna
förblevo Burgteaterns portar obönhörligt
stängda; Goethe, som man omöjligen
kunde helt förbigå, kom endast till orda
med de litterära småsakerna »Erwin und
Elmire», »Claudine von Villa Bella»,
»Clavigo» och »Die Geschwister». Av
Schiller spelades visserligen »Fiesco»,
men Berthas roll uteslöts redan efter
första föreställningen »av
anständighetsskäl». Synnerlig gunst skänktes
familje-och sedeskildringarna av Iffland,
Kot-zebue och Schröder, vilket utan tvivel
i hög grad bidragit till att utbilda en
flytande och fint pointerad samtalston
och till att enhetligt utforma
ensemblespelet.
Om alltså kejsar Josefs Burgteater
verkar mera grundläggande för framtiden
genom att utbilda en högt kultiverad
teaterstil än i litterärt hänseende
banbrytande och befruktande, så blev det
dock kejsaren förunnat att med sin
älsklingsskapelse visa vägen och jämna den
för en annan gren av den tyska
dramatiska konsten. På hans rent
personliga initiativ odlades det tyska
»sångspelet», som man kallade denna
konstart i motsats till den italienska operan.
8~
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
