Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Burgteatern i Wien. I. 1741—1848. Av Maja Loehr. Översättning från författarinnans manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Maj a Loe hr
Napoleons förhatliga diktatur hade
emellertid Wien att tacka för en viktig
litterär nyhet: den av den österrikiska
censuren utan misskund dömda »Don
Carlos». — Efter det redan år 1806
den dyrbara italienska opera- och
baletttruppen blivit avskedad, fattades 1810
det beslutet att hädanefter endast tyska
skådespel skulle uppföras å Burgteatern.
En ny blomstringens æra börjar för
Burgteatern då såsom sekreterare inträdde
Josef Schreyvogel (1814—1832), längre
fram även dramatisk författare, vilken
inlagt odödliga förtjänster dels genom
att under bittra fejder avtvinga
censuren en repertoarens omorganisering, dels
därigenom att han upptäckte och
understödde Grillparzer. Om också
Grill-parzers förstlingsverk »Die Ahnfrau»
första gången uppfördes på Theater a.
d. Wien, så ansåg honom dock
Schreyvogel redan samma år (1817) värdig att
få framträda på Burgteatern med sin
»Sappho». Tillika engagerades
Grillparzer som hovteaterdirektör med en
årslön av 2,000 floriner. Förlidet år
firade Wien på värdigt sätt 50-årsdagen
av denne sin störste dramatiske diktares
död. Det är väl bekant hur mycket
han i sitt liv och sin verksamhet led
under trycket av de ogynnsamma
förhållandena i Wien och huru han,
ömtåligt känslig som han var, snart
förbittrad drog sig tillbaka från offentlig
litterär verksamhet. Dock måste det
framhållas att gentemot ordspråket
»nemo propheta in patria» Grillparzers
berömmelse erövrade den tyska världen
från Wiens Burgteater som utgångspunkt.
Ända till år 1838 framfördes nästan
alla hans verk för första gången på
denna scen. Efter det kyliga, men
psykologiskt lätt förklarliga mottagande som
hans lustspel »Weh dem, der lügt!»
rönte, behöll han sina följande arbeten
i skrivbordslådan. Efter Schreyvogels
avgång hade spänning inträtt mellan
Grillparzer och Burgteatern, och det
blev först Laube som åter gav hans
dramer deras välförtjänta plats på
repertoaren. — Jämte Grillparzer
förvärvade Schreyvogel så småningom hela
den tyska klassiska dramatiken åt
Burgteatern, själva »Nathan der Weise»
uppenbarade sig 1819 i något bearbetad
form. Kleist höll sitt intåg på
Burgteatern, Shakespeare och spanjorerna,
av vilka Grillparzer mottagit så rika
impulser, omhuldades företrädesvis.
Tyvärr föll den högt begåvade ledaren
offer för oavlåtliga intriger från sin chefs
sida, överkammarherren greve Czernin.
Den temperamentsfulle Schreyvogel
kände sig med rätta sin chef överlägsen
i konstnärliga frågor, och då han en
gång oöverlagt yttrade: »Excellens, det
förstår ni icke!» hade detta hans
omedelbara avskedande till följd. Han fick
icke ens tillåtelse att hämta sitt i
ämbetsrummet kvarlämnade paraply ... Få
veckor därefter dog han i kolera (1832).
Schreyvogel efterlämnade icke blott
en högst ansenlig repertoar, utan också
en verkligt glänsande ensemble, som
genom årtionden bevarade hans andliga
arv, det höga konstnärliga allvaret, och
förmedlade det till de nyinträdande.
Namnen Heinrich Anschütz, vilken som
ungdomlig hjältefigur på tjugotalet
kommit till Burgteatern och sedan ända till
1865 firade triumfer särskilt i det äldre
hjältefacket (Othello, Kung Lear), Karl
Fichtner (1814— 1865), som gav älskare,
kungar och salongshjältar med den mest
fängslande karakteristik, och ludwig
Löwe, (1816—1871), den eldige älskaren,
nämnas ännu i dag inom Wiens
konstintresserade kretsar med tacksam hågkomst.
En liknande popularitet i ordets bästa
mening erövrade åt sig teaterns geniala
lidelsefulla tragedienne sophie
schröder (från 1815 med avbrott fram till
422
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
