Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ruinvärldens problem. Några anteckningar från en resa i Italien. Av Ludvig Nordström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ruinvärldens problem
Vad som i denna tavla av det
materiella därnäst slog mig var, att allting
verkade så urbota gammalt. Städer och
byar, allesamman byggda av landets
grågula sandsten, talade tydligt om en
ålder, som sträckte sig över sekler, ja,
när man konstaterat, att de på pricken
liknade de 2000-åriga husen i Pompeji,
verkade de mångtusenåriga. Man sade
sig, att i århundraden, årtusenden hade
alltså landet sett ut på detta sätt. Hur
kunde det komma sig?
Förklaringen fanns till reds längs
järnvägslinjen. Jag upptäckte nämligen
på sträckan Rom—Neapel en enda
industristad, vid en flod, i Sverige skulle
man säga bäck eller kanske å.
Förklaringen var, att landet ägde bara två
materiella ting, sten och jord. Det hade
inga skogar, inga malmer, inga
kolgruvor. Städer och byar hade måst i alla
tider stanna som fångar på bergtopparna,
emedan ingenting fanns att tillgå, som
betalade sig att industriellt utnyttja.
Här förelåg en circulus vitiosus. Landet
hade inga råvaror, som kunde berättiga
industri-städer att uppta utrymmet på
den dyrbara åkerbruks-jorden, landet
var så fattigt, att det inte kunde avstå
åkerbruksjord till grund åt industristäder,
som kunnat dra till sig råvaror från
andra länder. Och därför var Italien i
sådan utsträckning ännu vid 20:e
seklets gryning ett fattigt, till sina
livsformer urmodigt och primitivt land.
Därför levde dess folk högst på
bergtopparna, därför naggades horisonten av
gamla ruiner, medeltida torn, borgar och
kyrkor, därför lågo brovalv från
romartiden ännu efter 2000 år nedrasade i
floderna, utan att någon lyft dem
därifrån.
Italien var av naturen snarare ett
fattigt än ett rikt land, och därför var
det efter 2000 år alltjämt en ruinvärld,
och man trädde in i den värld, som
varit sceneriet för romerska historien,
man trädde in i ett av världshistoriens
största teater-magasin. Allt vad som
varit världen för 2000 år sen fanns där,
utom de kortlivade fjärilar, som heta
människo-individerna. De voro borta.
Men scenen var densamma. Sceneriet
var orört kvar, och orsaken var rent
materiell: landet var sen urminnes tider
bara jord och sten.
3-
Härav hade också tydligt och klart
hela dess historia formats. Dess
ekonomiska historia hade varit i 2000 år
en stillaståendets historia, och dess
politiska historia likaså. Italien framstår
ju visserligen jämte Tyskland som främste
representanten för 1800-talets
nationalitetsrörelse, och det är sant, att landet
för något över ett halvt sekel sedan
blev en nationell enhet, liksom det är
sant, att det sen 25 år trätt in bland
världens industristater. Men detta
dubbelsidiga verk är långt ifrån genomfört,
emedan det saknat tillräckligt kraftigt
stöd i materiella och av det materiella
formade historiska realiteter. Inget land
har haft att uppvisa så starka
partikularistiska rörelser som Italien och inget
så sega.
När man ser bergborgarna och
jordlapparna och torn-ruinerna överallt, ser
man, hur naturbyggnaden själv
framtvingat denna historia. Hav och
slättland ena, men berg skilja. Och ett så
bergveckat land som Italien var av
naturen dömt till partikularism.
Än i dag finns det ingenting som
mera slår en än detta. Ta vinet! I
Frankrike kan man få samma vinsort
landet runt. I Italien har man »vino
del paese», d. v. s. bygdens vin. Det
finns tusen lokala vinsorter i Italien, och
inom ett litet område ligga alltjämt av-
427
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
