- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
436

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Två prosadikter. Av Fredrik Vetterlund - Korridoren - I en trappa

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Fredrik Vette r hind

hände det? Och det? I fjor eller för
fem år sedan?

Du kan resa bort på en tid, se nya
trakter och människor, uppleva dagarna
och timmarna och minuterna så
intensivt, att några få veckor tyckas dig lägga
ett sekel av solbilder, känslor, liv emellan
din avfärd och din återkomst.

Men när du återvänder till den gamla
korridoren, har där ingenting märkts. Du
möter de andra, de hälsa
gemytligt-lik-giltigt: jaså, du har visst varit borta?
Eller de märka det alis inte, och lika
litet märker du det med dem.

Ni förvandlas alla för varandra till
skuggor. Ni försvinna ju också, en efter
annan. Men roade det en död att
något år senare uppenbara sig i den
gamla korridoren som om ingenting hade
hänt, då skulle kanske den av
kamraterna, som mötte honom, ha glömt det
hela och hälsa honom vardagligt som
alltid: du har visst semestrat lite? —
eller inte en gång tänka på att han varit
borta.

/ en trappa.

Du stiger upp för trappan till den
stora människomyrstacken och märker,
att i dag lyser den för första gång av
vårstrålen, som faller in genom fönstret.

Och det går upp för dig, att åter
ligger ett skede bakom dig ... att något
är avslutat, som var och som nu
tillhör det förgångna.

Där gick du mången gång i den
skumma vintermånaden och den ännu
mörka förvåren, då korridorer och rum
häruppe alltjämt lystes av artificiellt ljus.
Den långa nordiska vintern låg i luften
därute och omsvepte de
människomyll-rande storstadshusen med sin skymning,

som dock härinne förlorat rymdernas
melankoliska tystnad och endast var
bredd som ett mjukt vänligt täckelse
över tingen.

Dessa mörka, artificiellt lysta gångar
och rum, dessa hålor, där nordanlandets
intellektuella troglodyter sitta och arbeta
från morgonen genom den sträva och
kyliga förmiddagen in i en mer eller
mindre tidig skymning — hur var det
ej ändå något tryggt och trivsamt med
dem. Särdeles då man endast någon
gång behöver gå dit upp och man då
träffar goda leenden, leende ögon,
välvilliga händer.

Och det egendomliga är nu, att dessa
ögon och händer kunna tillhöra någon
främling, som du alis inte haft något
väsentligt samman med. Desto mer tack
är du dem skyldig. Desto hjärtligare
tyckas de dig. Du kan få se den stora,
medfödda godheten, som är god emedan
den ej kan vara annat, och den
överseende humorn med glittret i ögonen.
Därför har det varit dig lätt att under
skumma vinterdagar gå i trappan här
hos människomyrorna, knacka på en dörr,
mötas av välvilja — och sedan gå hem
till din stilla studieensamhet med en
egendomlig känsla av tillfredsställelse och
upprymdhet. Det finns i alla fall
värdefull mänsklighet även nedanför den stora!
Den finns bland dem, som världen
kallar vanliga, fastän den aldrig är vanlig!

— Och nu i dag stiger du åter upp
för trappan, och den första solgatan
faller nu på dess steg. Det är klar
gyllene vår; människorna du möter tyckas
röra sig livligare, raskare än eljes. Men
i detta ögonblick ser du inte främst
solstrålen, som spelar i dina ögon, utan
vinterskuggan, som omärkligt smält bort
men så vänligt höljde det förgångna.

436

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0480.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free