- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
447

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Corot och Degas skildrade av Karl Madsen och Ragnar Hoppe. Av Axel Sjöblom

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Axel Sjöb lom

taga denna kärlek och rent njuta av den
och reagera för dess sublima enkelhet
fordras en inre böjlighet, som är större än
vanligt. Huru mycket större äro icke då
de anspråk, som ställas på en tolkare av
Corot! Att punkt för punkt utpeka, huru
väl författaren gått i land med sin
uppgift, vore ett brott, ty hans berättelse är
given med något av den samlande, mjuka
helhetston, som vilar över Corots dukar.
Den måste läsas i sin helhet.
Framställningen är så otvungen att man tycker sig
sitta i en intim kamratkrets och höra den
älsklige Karl Madsen med sin rika
erfarenhet och sin varma känsla berätta sina
upplevelser bland Corots arbeten. Han har
så levat sig in i konstnären och stämmer
i sitt inre så väl tillsammans med honom,
att han i sin framställning ger något av sig
själv. Han följer kronologiskt
utvecklingsgången, men de biografiska data äro inklädda
i någon tilldragelse eller för utvecklingen
betydelsefull upplevelse, varigenom man
mera fäster sig vid denna 6åsom sådan
än vid de torra data. Vi få vara med
konstnären i Rom, dit antiken hade lockat
honom liksom hans flesta samtida, men
Corot, som innerst inne bar en lidelsefull
kärlek till naturen, glömde sig kvar bland
folktyperna på spanska trappan. Här blev
det klart för honom, att en konstnär bör
själv taga hand om sin utveckling och
inhösta erfarenheter och iakttagelser. Här
danades den konstnärspersonlighet, som så
helt skulle komma att älska sin konst, att
han för denna »folie» försakade det mesta
av vad livet i övrigt bjöd. Karl Madsen
lyckas så teckna Corot, att man ser
mästaren framför sig enkel, säker på sig själv
och med fullkomlig inre jämvikt. Det är
ej utan, att man inför denna teckning hör
tonerna av någon fransk folkvisa med sin
rena enkla harmoni, och den ljuder även
i harmonien mellan form och valör i hans
målningar. »Corot er sikkert oftere bleven
inspireret af Musiken end af Poesi». Likt
en förfinad musiker med känsla för
subtila tongångar modererar han färgerna i
sina dukar. Han mättar, säger Karl
Madsen, alla toner så att de få klang utan att
dock förlora sin finhet. Flera av titlarna
på hans målningar bevisa också, att han
musikaliskt uppfattat sina motiv. Sådana
titlar äro: Les plaisirs du soir, danse
an-tique; Solitude au bord de 1’eau; Souve-

nir de Limousin; Idylle; Souvenir d’Italie;
Pastorale. Får man så höra Corots egna
ord: »Jag tolkar lika mycket med hjärtat
som med ögonen», och man får veta, att
han gav Daumier penningar att köpa
huset, där denne bodde, för att hotet om
hans vräkning icke skulle gå i
verkställighet, står bilden av Corots personlighet
tydlig och klar. När berättaren slutat, har
man lärt känna konstnärens subtila pensel
och lärt att förstå det äktfranska i hans
målningars innersta väsen. Man fattar
innebörden i barmhärtighetssysterns ord, med
vilka Karl Madsen slutar: »Jag vet att vår
Herre i Corot hade skapat ett mästerverk»,
men man förstår också, vad hon icke
förmådde fatta: »att hans bilder äro idel
mästerverk».

Degas tillhör en senare generation, med
vilken större anspråk på konstnärlig
individualitet fördes fram.1 Konstnärsglädjen
fordrade större frihet, och problemen
isolerades. Varje konstnär började fordra att
få giva den gestalt åt sitt verk, som hans
individuella jag i fantasien format utan att
taga hänsyn till de element, vilka icke
hade någon förutsättning inom honom själv.
Han önskade få arbeta så länge
skapareglädjen förde hans pensel, men ville ha
lov att utelämna detaljer, som visserligen
en genomsnittspublik fordrade i ett avslutat
konstverk, men som han själv i saknad av
inspiration icke längre ansåg som produkter
av konst. Typisk för denna
genombrottsperiod är Degas, tvivlaren, sökaren och
pessimisten. Olikheten i
konstnärspersonligheterna Corot och Degas har naturligen
medfört ett differerande åskådningssätt vid
tolkningen av deras konst. Kunde Karl
Madsen välja en mera berättande
framställning i sin skildring av Corot, så har
Ragnar Hoppe inför Degas ställt sig
analyserande. Han har uppdelat konstnärens
arbeten i grupper: porträtt, kompositioner
från scenen, baletten, kaféer och
kapplöpningar, kvinnor vid badet eller vid sin
toalett, skulptur och grafik, och i dessa
avläst genombrottsproblemen. Författaren
har därvid meddelat en intressant och
personlig uppfattning, som skulle hava vunnit
på en något djupare pressad iakttagelse

1 En rikt illustrerad uppsats om Degas av den
franske kritikern André Salmon finnes i Ord och
Bild 1920, sid. 577.

447

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0491.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free