- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
448

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Corot och Degas skildrade av Karl Madsen och Ragnar Hoppe. Av Axel Sjöblom

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Corot och Degas

och en mera genomförd jämförelse. Han
har vid flera tillfällen tangerat en
observation, som synes mig vara det väsentliga
och vitala i Degas’ konst: Rörelselinjernas
organiska sammanhang. Den löper som
en röd tråd från porträttet, exempelvis
Manets visst icke graciösa men ur nämnda
synpunkt så konstnärligt intressanta
kroppsmassa i den vita soffan, till rörelserna hos
hela grupper av dansöser, vilkas ställningar
betingas av människokroppens under
tyngdlagarna utvecklade organism. Samma
iakttagelse är det som konstnärligt värmer
Degas inför en förbirusande grupp av
kapplöpningshästar. Och det synes mig vidare
så logiskt, att Degas ur denna kärlek till
rörelselinjernas organiska sammanhang skall
hava frestats till att i lera forma en
stegrande häst.

Ur samma synpunkt blir Degas’ böjelse
i ungdomen för Ingres och Mantegna
förklarad och förstådd, och det är med tanke på
Ingres intressant att få veta att Degas fann
naturen »slät», ty eliminerar man hos den
förre något av böjelsen för rytmen i linjen
och hos den senare något av kärleken till
linjens rörelseuttryck så skall man finna,
att de båda konstnärernas väsen mötas just
i denna uppfattning av naturen såsom »slät».
Men det kan blott bliva tal om en
väsenslikhet, ty uttrycket i konsten av detta deras
inre väsen ställer sig olika, och där bakom
ligger tidsskillnaden.

Degas uttryck är mycket starkare och
personligare än Ingres’, och just häri
visade han, att han tillhörde det individuella
genombrottets tid, vilket Hoppe så starkt
framhållit och lyckligt illustrerat med
målningen »Spartanska flickor utmanande
gossar till envig». Författaren påvisar även
i detta och andra ungdomsarbeten, att
Degas huvudsakligen låg åt de formella
problemens lösning och detta så starkt,
att han försummade det djupast mänskliga.
Men jag måste än en gång upprepa att
det är skada att författaren häri icke sett
ett kompositionselement hos konstnären, ty
hans tolkning exempelvis av det starkt
fängslande porträttet av Duranthy skulle
ha blivit en annan. »Fågeln i buren»
är ett träflfande uttryck för det
kompositionella linjesammanhanget mellan figuren och
den omgivande miljön, manuskripten och

böckerna, och här har kanske konstnären
mot regel och just på grund av detta
element givit en symbolisk karaktärsskildring.

I sin tolkning av Degas såsom
kolorist har författaren givit en mycket
träffande framställning. Han påvisar
ungdomsverkens dämpade, tillbakahållna klanger i
övervägande brunt, grått, svart och dessas
övergång till en allt rikare och starkare
orkestrering av färgen. Denna utveckling
kan man med alldeles särskilt stor
tydlighet följa inom kompositionerna från
baletten. Pastellerna tala härvid det klaraste
språket. På tal om en sådan bild säger
författaren: »Vad man i en på samma
gång starkt personlig och syntetisk bild
som denna blir konstnärligt delaktig av,
det är formens och färgens dova, mättade
intensitet, det rika spelet av harmonierande
och kontrasterande ytor, kurvor och
färgklanger».

Av ett särdeles stort intresse är
kapitlet om Degas såsom skulptör. Tack vare den
framstående franske bronsgjutaren Adrien
Hébrard, som med utomordentligt tålamod
gjort avgjutningar efter modeller framletade
ur skräpgömmorna i den slutligen blinde
mästarens ateljé, ha vi även fått lära känna
mästaren från denna sida. »Skulptören
Degas», säger Hoppe, »står naturligt nog
ej långt ifrån målaren och tecknaren. Det
är i grund och botten samma problem
som fängsla dem båda. Hela sitt liv
offrade Degas åt ett intensivt och passionerat
studium av människokroppen, åt dess gester
och attityder, dess rytm och balans», och
på ett annat ställe: »att spelet mellan olika
lemmar var väl avbalanserat, höll Degas
mycket på. Vad han i sina skulpturer
däremot icke alis lade an på var den
behagliga ytan......Degas var konstruktör,

och han var i så fall en föregångsman till
våra dagars radikala konstnärer, att han
var en av de allra första, som vågade sig
på att deformera — detta för att kunna giva
starkare intryck av sanning och uttryck.»

Det är en tämligen svår uppgift att
blott i sammandrag relatera Ragnar
Hoppes framställning av Degas, ty den är så
ytterligt personligt given, att man ofta
känner sig frestad till meningsutbyte. Men
just därför är läsningen av den så mycket
mera givande och intressant.

44«

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0492.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free