Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Lunds domkyrka. Till 800-årsminnet av det äldsta kryptaltarets invigning. Av Otto Rydbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Otto Rydbeck
arbeten av bildhuggaren Anders Olsson
i Malmö.
Ett ståtligt arbete av senromansk typ
är den vackra lejonburna bronskolonnett
i högkoret, som utgör postamentet till
en statyett av kyrkans skyddshelgon S:t
Laurentius. Föga yngre torde de båda
med änglabilder krönta
bronskolonnet-ter vara, vilka flankera den stora
trappan mellan mittskepp och kor. Raden
av dessa märkliga bronsarbeten avslutas
med en kolossal sjuarmad ljusstake från
början av 1500-talet, den rikast ornerade
representanten för den serie av liknande
monumentala nordtyska ljusstakar, som
finnes i Stockholms Storkyrka och i tre
danska kyrkor.
Jämte ovanstående minnen från
medeltiden äger Lunds domkyrka åtskilliga
yngre inventarier av högt konstvärde.
Dit måste framför allt räknas den av
Johannes Ganssog från Frankfurt an der
Oder år 1592 förfärdigade predikstolen,
som hör till provinsens allra vackraste
renässansarbeten. Invid predikstolen
sitta två ljusarmar, den västra gammal
och daterad 1594, medan ett par
ståtliga ljuskronor från 1600-talet hänga i
två av mittskeppets valv. Vidare
förvaras i nordöstra kapellet en rikt
profilerad dopfunt av brons med ett lock,
som uppbär en bild av Johannes
dopa-ren. Funten förfärdigades år 1596 och
fick då efterträda den senromanska
dopfunt av sten, som något defekt ännu
bevaras i kryptan.
Dessutom finnes i kyrkan ett antal
mer eller mindre rikt utsirade epitafier
i sten och trä, huvudsakligen från
1600-talet, men utrymmet medgiver ej en
beskrivning av dessa. Detsamma gäller i
fråga om de föga märkliga ringklockorna
i tornet samt beträffande det med ett
enda undantag, en vacker renässanskanna,
ointressanta kyrksilvret.
Då ärkebiskop Asker den 30 juni
1123 invigde det äldsta altaret i
domkyrkan, var Lund centrum för hela den
nordiska kyrkoprovinsen. Nu, då
800-årsminnet av denna händelse firas,1 är
stadens storhet försvunnen. Dess
kulturella betydelse för Norden står väl
delvis kvar. Men det är med en känsla
av vemod man konstaterar att av dess
över 20 kyrkor och kloster, vilka i
synlig måtto representerade dess kyrkliga
överhöghet och medeltida makt, endast
ett enda byggnadsminne — utom det
väster om staden belägna S:t Peders
kloster — bevarats, nämligen domkyrkan
jämte en tillhörande klosterbyggnad,
»liberiet». Men dessa tankar paras med en
djup känsla av tacksamhet att detta
märkliga skönhetsmättade byggnadsverk, som
Knut den helige grundlade, ärkebiskop
Asker omskapade, efterträdaren Eskil
invigde och till vilket Absalon som en
avslutning fogade ett ståtligt
tornkomplex, i huvudsak ännu står kvar. Till
raden av dessa märkliga namn på
kyrkans välgörare torde även böra fogas
restauratorernas under början av
1500-talet, ärkebiskop Birger och hans
byggmästare, Adam van Düren, samt från
vår egen tid professor Brunius och —
det måhända mest förkättrade av alla
de namn, som äro knutna vid
domkyrkan — Helgo Zettervall. Den
sistnämndes arkeologiska förtjänster i fråga om
Lunds domkyrka äro räknade, men hans
konstnärliga smak och solida
byggnadsteknik berättiga honom dock till ett
bestående namn i domkyrkans hävder.
1 Invigningen ägde rum d. 30 juni 1123.
Av vissa praktiska skäl har minnesdagen
framflyttats till d. 17 september.
466
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
