- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
470

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Burgteatern i Wien. II. 1848—1922. Av Maja Loehr. Översättning från författarinnans manuskript av A. L. W.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Maja Loe hr

sande uppsving som Burgteatern under
hans händer fått även i ekonomiskt
avseende, funno de överordnade
myndigheterna för gott att efter en sjuttonårig
ärofull verksamhet till den grad
kring-skära Laubes befogenhet som direktör
till förmån för en i vederbörande
kretsar väl anskriven nyutnämnd
»generalintendent över båda hovteatrarna»,
friherre von Münch (Friedrich Halm), att
Laube icke hade något annat val än
att ingiva sin avskedsansökan. Det är
ett sorgligt kapitel i Burgteaterns
historia, att dess officiella relation till dess
störste direktör skulle sluta med en
skärande dissonans. Laube ledde efter
sitt tillbakaträdande under många år
Wiens Stadt-theater och försummade
intet tillfälle att i sina teaterkritiker
fälla de strängaste, icke alltid objektiva,
domar över den scen där han tidigare
haft sin verksamhet, medan Burgteaterns
direktion å sin sida hämnades genom att
återsända en av Laube erbjuden pjes.

Den eldande impuls, som utgått från
Laubes ledning, visade sig glädjande
nog vara tillräckligt kraftigt att
överleva den svage och obetydlige Friedrich
Halms korta æra (1867—70). Hans
efterföljare, friherre Franz v. Dingelstedt
(1871—81), tidigare ledare för
hovteatrarna i München och Weimar samt för
Wiens hovopera, ägde visserligen icke
Laubes allvarliga konsekvens i
konstnärliga ting, men förmådde dock att
hålla Burgteatern uppe på den en gång
vunna nivån, ja till och med i många
punkter än mera fullständiga Laubes
verk. Hade denne uppfostrat sina
konstnärer till att med eftertanke vårda sig
om det talade ordet, så ägnade
Dingelstedt stor uppmärksamhet åt den hittills
något försummade omtanken på den
historiskt trogna utstyrseln och på en
konstnärligt fulländad verkan av
scenbilderna. Här sammanföll hans smak

med tidsriktningen. Det var den tid då
Makarts yppiga atelierfester och hans
med dittills oerhörd ståt iscensatta
festtåg vid kejsarparets silverbröllop
hänförde Wienersocieteten, vilkens
bortskämda ögon nu skulle återfinna en
liknande prakt på Burgteaterns tiljor.
Härjämte försummade Dingelstedt ingalunda
repertoaren. För att värdigt bestå i
konkurrensen med den av Laube ledda
Stadt-theater, omhuldade man sorgfälligt
framförallt klassikerna; en hög
konstnärlig medelpunkt i spellistan utgjorde
de vid Grillparzers död (1872)
tillgängliga sista dramerna av hans hand,
vilka han haft inlåsta i sin
skrivbordslåda: »Esther», »Ein Bruderzwist im
Hause Habsburg», »Die Jüdin von
Toledo», »Libussa». Som ett ensamt
flyttblock reser sig i Dingelstedts repertoar
Wiens första Ibsen föreställning:
»Hærmændene paa Helgeland» (»Die nordische
Heerfahrt»), som uppfördes fem kvällar,
men mottogs med kylig respekt. Först
två årtionden senare skulle Wien bliva
moget för Ibsen. Höjdpunkten under
Dingelstedts direktörstid utgjorde den
1875 iscensatta, under månaders arbete
omsorgsfullt och glänsande utarbetade
Shakespeare-veckan, under vilken
konungadramerna i Dingelstedts
bearbetning och med verkligt överväldigande
scengestalt uppfördes — enligt samtida
konstvänners omdöme en i teaterhistorien
högst betydande konstnärlig gärning.

Då Dingelstedt övertog
direktörska-pet, hade ett av hans villkor varit
uppförandet av en ny större teaterbyggnad.
Sedan flera tiotal år hade den lilla
primitiva byggnaden varit otillräcklig för
de alltjämt växande fordringarna på
utrymme och komfort både för scen- och
åskådarrummen, likaså i fråga om
hygien och säkerhetsanordningar vid
eldfara. Den ohyggliga katastrofen vid
Ringteaterns brand 1881 varnade med

470

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0518.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free