Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Burgteatern i Wien. II. 1848—1922. Av Maja Loehr. Översättning från författarinnans manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Maja Loe hr
Kilophot.
Den nya B ur g t e ate rn.
gången lämnar Burgteatern sin förnäma
reservation gentemot de ännu oavgjorda
problemen av andlig och litterär natur,
striden mellan andarna utkämpas nu
också på dess tiljor. Naturalism och
romantik, arvfiender av evighet och
dock ständigt åter avlösande varandra i
lagbundet kretslopp, föras omväxlande
fram för publiken. Jämte Ibsen den än
naturalistiskt skildrande, än romantiskt
högstämde hauptmann med »Einsame
Menschen», »Kollege Crampton»,
»Hannele», »Die versunkene Glocke»; vidare
den unge österrikaren schnitzler med
»Liebelei», den franske romantikern
Rostand med översättningar av »Les
romanesques» och »Cyrano de Bergerac»
(uppförd efter Burckhards avgång). För
den folkliga konsten öppnade Burckhard
Burgteatern genom att upptaga några
stycken av Anzengruber i spelplanen,
för folket själv genom att föranstalta
billiga föreställningar på
söndagseftermiddagarna. Kände man sålunda med
glädje en ny frisk vind blåsa i det gamla
teaterskeppets segel, så visade det sig
dock att ledningen av en stor teater
fordrade mera än ett dilettantiskt
förhållande till dess mångahanda problem.
Reprisernas konstnärliga nivå sjönk
betänkligt, den en gång berömda
ensemblen urartade. Innan Burckhards
egenartade och anderika personlighet helt
förmått leva sig in i sina uppgifter, hade
han genom en utanför direktörskapet
liggande verksamhet på halft litterärt,
halft politiskt område gjort sig
misshaglig för sina överordnade och måste
gå. — Större förväntningar hade man
aldrig knutit vid någon direktör för
Burgteatern, och aldrig har någon bittrare
svikit dem än efterföljaren, doktor Paul
Schleuther (1898—1910). Hans
chefskap betecknar en verkligt tröstlös period
av nedåtgång. Schleuther kom från Berlin,
där han som teaterkritiker i »Vossische
Zeitung» i förening med Otto Brahm
sä att säga hade stått fadder åt den
472
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
