- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
474

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Burgteatern i Wien. II. 1848—1922. Av Maja Loehr. Översättning från författarinnans manuskript av A. L. W.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Maja Loe hr

Josef Kainz som T ar tuf’f’e.

gestalter, i vilka diktarna sedan
århundraden givit form åt mänsklighetens
längtan mot idealet. I moderna roller blev
han för den orosfyllda ungdomen
omkring sekelskiftet det konstnärligt
förlösande uttrycket för de otaliga problem
vilka, framvuxna ur den häftigt upprörda
tiden, hårt ansatte den. Som en
revolutionär bröt han in i Burgteaterns
ensemble, ingen tradition kuvade hans
högst personliga stil, som storm och
lågor sopade han över scenen och tvang
både de villiga och de motsträviga under
sin förtrollning. Utrustad med den
moderna vetenskapens alla verktyg, evigt
rolös sökande nya kunskaper,
fullständigt osocial till temperamentet, under
hela sitt liv en ensam man i en honom
främmande värld, en nervmänniska
alltigenom, som blott på scenen fann
uppfyllelse för sina livsdrömmar, spelade

Kainz i varje roll — om han också var
i stånd att krama ut dess andliga
innehåll som få andra — alltid sig själv.
Hans Don Carlos, hans Tasso voro
visserligen icke Schillers, icke Goethes
gestalter, men de voro människor,
lidande människor av kött och blod, och
de rörde, nej söndersleto våra hjärtan.
Och om man också likväl mången gång
kunde känna tvivel eller osäker
förvåning inför hans impressionistiska, så att
säga pointillistiska framställning av de
klassiska, i stora konturer tänkta
gestalterna, så tog han å andra sidan till sista
droppen ut personlighetens andliga
innehåll i sitt förkroppsligande av moderna
diktargestalters komplicerade,
problematiska eller sjuka sinnen, såsom Osvald i
»Gengangere», klockgjutaren Heinrich i
Hauptmanns »Die versunkene Glocke»
eller i karaktärsroller som den oböjlige
Grutz i Schönherrs »Erde», den lysande
frondören Cyrano eller Moliéres Tartuffe.
Publikens Kainzsvärmeri urartade till
verkligt raseri; man talade om diktverket
och menade Kainz. Med denna
exempellösa popularitet och hans alltför stora
arbetsbörda var det oundvikligt att hans
briljanta teknik ofta blev till manér.
Alla »stjärn»-väsendets missförhållanden
inställde sig. Den gamla glänsande
Laube-ensemblen hade glesnat genom
dödsfall, hade andligen och fysiskt
försvagats genom ålderdom. Nu hämnade
det sig att efter denne store ledare och
uppfostrare ingen direktör mera hade
haft förmåga att utbilda nybörjare i den
gamla traditionen. För birollerna
engagerades krafter av tredje och fjärde rang,
och vid besättande av de förnämsta facken
hade man att bestå konkurrensen med
de uppblomstrande, vida rikare
understödda Berlinteatrarna. Trots den gamle
kejsarens personliga frikostighet att varje
år täcka hovteatrarnas deficit ur sina
egna medel kunde man icke i Wien

474

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0522.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free