- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
484

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Det fotografiska porträttet. Dess legitima gränser och plats i de andliga verksamheternas samhälle. Av Henry Buergel Goodwin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Henry Biiergel G o o dw in

konsumerande publiken till uppbyggelse.
Jag förmodar att man måste etikettera
dem »studier». Eljest skulle ingen vid
sina sinnens fulla bruk kunna upptäcka
något i dem som blivit »studerat», minst
av allt fotografien. De ha riktigt
definierats som stelnad scenisk konst i
svart och vitt. Men naturligtvis äro de
i regeln en annans sceniska konst, inte
fotografens. Mer än nittionio
hundradelar av alla fotografiens anspråk på
ett säte på de andliga verksamheternas
parnass ha gjorts gällande med stöd av
dessa för fotografien i grund och botten
främmande återgivanden av scenens barn,
huvudsakligen scenens täcka flickebarn,
dansöser, biostjärnor, kort sagt hela
hopen av den härskande klassens
nöjesslavar eller återgivande av sådana
medlemmar av denna ^ samhällsklass, som
ävlas att likna nöjesslavarnas halvvärld.

Vad jag menar med ren och
obeblandad porträttering är inte de
fotografiska puristernas begrepp ur
verktygets synpunkt. Jag syftar på
utelämnandet av alla artificiella och oväsentliga
bisaker, som distrahera från lösningen
av ett naturstudiets problem.

Och förutom inriktandet på detta
slag av renhet behövs det, för att nå
idealet, även enkelhet i en annan
bemärkelse. Ett porträtt kan vara ganska
sammansatt och invecklat — mitt krav
på enkelhet avser något helt annat.

Matthew Arnold avhandlar i en av
sina essayer förtjänsterna hos enkel,
ursprunglig diktning, exempelvis Homers
eller William Wordsworths. Som
motsats därtill uppställer han den avsiktligt
enkla episka poesien av Pope eller
Ten-nyson. Båda delarna visa vad man på
svenska eller engelska kallar enkelhet,
simplicity. På franska kan man uttrycka
en hårfin, men påtaglig skillnad:
homerisk diktning är, som den store engelske
kritikern visar, författad med »diktarens

öga på föremålet». Detta slag av poesi
äger simplicitè. Tennysons verskonst,
jämförd med Wordsworths, Popes
Ho-merbearbetning jämförd med originalet
äga det slag av simplesse som förråder
att diktarens öga i självbeundran vilat
på hans egen stil.

Denna känsliga distinktion är
analog med skillnaden mellan det enkla,
rättframma porträttet och dess motsats.
Konst såsom naturstudium och dess
uttryck är parallellen till »ögat på
föremålet». Den produkt som anlitar sceniska
arrangemanger är frukten av en
verksamhet, där anden är absorberad och
ögat fängslat av stilen.

Vi ha expressionismen, både den
ursprungliga och dess moderna renässans
att tacka för en god sak:
expressionismen har i dess rättigheter återinsatt det
goda gamla kravet på konstens mission
att tjäna och fått den impressionistiska
regimen, formeln »hur JAG ser det» att
maka något på sig, den ödesdigra
formeln med sin frestande tonvikt på första
person singularis — och därmed intet
andedrag, ja inte ens en tanke lämnad
kvar för det arma lilla föremålet »det».

När en konstnär, en äkta konstnär,
en homo faber, »tjänar», så reagerar
han på samma gäng för intryck av en
säregen, framförallt naiv, primitiv art.
Konstverket är det svar som han då
finner i sin känsla. Verket är det naiva
svaret på naturens fråga, pä ett honom
föreliggande problem.

I sofistisk konstproduktion, för vilken
vi ju äga det mycketsägande lilla ordet
»fusk», blir det inte fråga om något
svar eller någon känsla som ger ett svar.
»Konstnärerna» äro omgivna av en
outtömlig mångfald föredömen att gå efter,
värdelösa, nötta intryck (andras intryck,
inarbetade intryck) att återspegla. För
konstnärerna av genus homofabricans
öppnar sig alltid en genväg, impressionis-

484

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:59:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1923/0532.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free