Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Det fotografiska porträttet. Dess legitima gränser och plats i de andliga verksamheternas samhälle. Av Henry Buergel Goodwin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henry Biiergel Goodwin
Ta mar K ar s av i n a. Hugh Cecil.
grafiska alstren än att kameran och
kemikalierna ha varit med i spelet.
Porträttmålaren Richard Bergh framhöll kort
fore sin död i samspråk med författaren
som sin uppfattning, att ett fotografiskt
porträttarbete kan vara så personligt att
signeringen av konstnärens hand icke
bara är berättigad, utan i många fall
kan vara överflödig. Den personliga
uppfattningen dokumenterar sig så starkt
att det icke kan vara tvivel om att icke
läsaren, vägledd av de här givna
analyserna och efter att något närmare ha
sett på de nyss behandlade typiskt
Baron de Meyerska fantasialstren
(bilderna på sid. 489) och sedan på Herbert
Lamberts, Nicola Perscheids eller Pirie
Macdonalds arbeten, utan att se en
signatur skulle kunna identifiera
upphovsmannen.1
1 Denna anspelning på signering av ett
självständigt, personligt arbete, ett handlingssätt
fullt analogt det för litterära alster brukliga,
är ämnat som svar på konsthistorikern Ragnar
Josephsons mera spirituella än vederhäftiga
försmädlighet i essaysamlingen »De friaste
konsternas akademi, en dagbok om modernt
måleri», 1917, sid. 78—9. Oförmågan eller
Mina positiva exempel kan jag här
inför en större allmänhet avhandla helt
kort. Herbert Lamberts produktion
(ett flickporträtt och kompositören Arnold
Bax) visar bland allt som av den yngre
generationen göres i Storbrittannien den
bristande god vilja att se rättvist på det
hånade fenomenet kunna förbli opåtalda. Men
jag spårar här som på annat håll rädsla för
följderna (för en del porträttmåleri här i
världen synnerligen ödesdigra följder) av ett
grundligt forskande i principerna.
Även föreliggande lilla försök att
klarlägga principerna kan klandras och kallas en
försiktig dans kring den heta gröten. Till
betänkligare små lätta lovar från den »rent
konstnärliga» problembehandlingen över på den
gamla ringleken kring gröten har konstnären
och kritikern Georg Pauli helt nyss (Ord och
bild 1922, s. 632 ff.) lockats.
Paulis överskrift »Porträttmåleri såsom
konst» anslår en kritiskt sovrande ton. Men
fullföljes den? Måleriet såsom icke-konst och
porträttmåleriet såsom icke-konst, pastichörerna
få sitt. Men vad får det fotografiska
porträttet? Erkännanden av »framsteg osv.», som
icke höra hit, då det fotografiska porträttet
i händerna på män med målarutbildning och
målartalang som Hill, alltså i fotografiens första
ungdom, nått högre än nu, trots de stora
tekniska landvinningarna! (I parentes måste jag
här påpeka min egen överskrift »Det fotografiska
porträttet», icke porträtt-fotografi. Detta
innebär en synpunktens omläggning analog med
substantivets större vikt än det modifierande
adjektivets.)
Vad det fotografiska porträttet får sig
tillmätt hos Pauli är liktydigt med ett fullkomligt
blundande för porträttbegreppet såsom sådant.
Flerstädes användes orden »fotografisk likhet».
Det »ikonografiska» (rent avbildningsmässiga,
motsatsen till mitt bildmässiga) överlåtes
suveränt åt »den konstnärlige fotografen, som inte
gör foto, men kamerabild eller dylikt», och
orden »fotografiskt uppfattad» förekomma i rak
motsägelse mot kvasi-erkännandet av de
fotografiska »framstegen». Nej, kan det alis talas
om fotografisk likhet, fotografisk uppfattning,
så är det ett mekaniskt, av
porträttörbegåv-ningen oberoende begrepp. Erkännes däremot
porträttarbete med mänskligt sett värdefullt
resultat, oberoende av »konst» eller »icke-konst»,
icke beroende av någon teknik, utan av
49O
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
