Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Det fotografiska porträttet. Dess legitima gränser och plats i de andliga verksamheternas samhälle. Av Henry Buergel Goodwin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det fotografiska porträttet
Flickporträtt. H. Lambert. Arnold B ax. H. Lambert.
renaste koncentrationen på
porträttuppgiften. Lamberts serie brittiska
kompositörer utkommer inom kort i fotogravyr.
Genom sin verksamhet i England har New
England-amerikanen Alvid LANGDON
CoBURN med sin enkla, starkt personliga,
men sökta stil, blivit europeisk pionjär.
porträttörtalang, så öppnas en helt annan
synkrets, och jag anser att betydande fotografiska
porträttörer, konstnärer i sitt slag, ha öppnat
den.
Adolf von Hildebrand har i sitt Pj-oblem der
Form i?i der bildenden Ku?ist förtydligat
Natur-erforschungs-b&gicfpV^- Det är främmande
förvår tids konstnärer och konstkännare och för
Georg Pauli i ali synnerhet. För mig är det
väsentliga i ett porträtt (av vad ursprung det
vara må) icke vad det är för Pauli. Det
måste uppenbara mig något om en människa,
så att den som ej känner henne (till exempel
eftervärlden) kan av porträttet lära sig
se vad porträttören och endast
konstnären— men under modellens livstid aldrig i
samma grad och på samma sätt
publiken—-förmått se. Vi, samtiden, säga att Albert
Engström »skapat» vissa svenska typer. Han
Coburns två serier Men of Mark ha
utkommit i London 1913 och 1923.
Skotten—amerikanen plrle
macdonald (på sid. 492 porträttet av
skådespelaren W. Gillette) driver förenklingen
i ett porträtt till den högsta
yrkesmässiga virtuositet. Han begränsar sin
har givit samtiden och framtiden sådana
porträtt som jag syftar på. De uttrycka vad han
har sett och samtiden icke sett. Vi, samtiden,
ha måst lara oss se vad Zorn sett och målat i
Wieselgren för att vår syn på ett visst slag av
hjärtevarm svensk pampighet kunnat bli rikare.
Alldeles analogt har Prins Eugen lärt oss se
Djurgården med ögon som utan hans konst
vore lika blinda som våra öron vore döva för
Djurgården utan Bellman. Häruti ser jag
kvintessensen i porträttkonst. Inte i ikonografi
och icke i psykologi. Endast i humanitet, i
det mänskliga temat. Jag vet att senare tiders
porträtt- och konstproduktion i allmänhet
presterat föga som kan illustrera och stödja mitt
betraktelsesätt. Eller är det detta som åsyftas
med artikelns sista ord »karaktär>? Om så
är, varför har Paulis bidrag till
porträtt-proble-met icke börjat där det slutar? Pauli, som ägnat
491
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
