Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Det fotografiska porträttet. Dess legitima gränser och plats i de andliga verksamheternas samhälle. Av Henry Buergel Goodwin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det fotografiska porträttet
»konster, manipulationer och fusk» eller
»enkelt, rättframt naturstudium». Vi
komma nu till en annan, viktigare
indelningsprincip, som ännu skarpare skiljer
den publikfriande manipulationen från
porträttering i egentlig mening.
Indelningsprincipen är den personliga
insatsen eller dess frånvaro; både det
ynkligaste teatrogram och det mest
rutinerade och på likhet inriktade fotografi
kan antingen göras opersonligt, i mån
av »experimentatorns skicklighet», eller
ock kan fotograferingen baseras på ett
personligt naturstudium. Belysande för
denna artskillnad är berättelsen om en
naturforskare och stor djurvän, som
därtill var väl hemmastadd i fotografiens
alla grenar. Han bodde i södra
Devon-shire och höll sig med vackra ödlor och
dylika kryp på den gamla muren kring
sin solbadade trädgård. Där skulle man
tro att en »skicklig experimentator»
skulle äga goda förutsättningar att
»lyckas». Men denne naturforskare, som
Benedictus XV. Perscheid.
493
Ludwig Wiitlner. Perscheid.
därtill var akvarellmålare och författare,
bekänner själv att det tog åratal av
tålamod och liggande på lur och studium,
innan han något så när — men väl att
märka aldrig till sin fulla belåtenhet —
erhöll negativ, från vilka han kunde
framställa bilder av de livliga ödlornas
rörelser, vanor och uttryck. Bengt Berg
bekräftar denna berättelse ur sin praktik
med fåglar.
Härav kan slutsatsen lätt dras, hur
mycket svårare vi porträttörer ha det
ställt, vilkas föremål är ett känsligt,
nervöst människoansikte och som av
fotografiens speciella art äro hänvisade till att
få allting eftersträvansvärt förenat i
tagningens ögonblick: pose, uttryck,
stämning. Allt detta är ju momentant, och
målaren, tecknaren, bildhuggaren samlar
och sätter ihop det och korrigerar efter
eget godtycke. Gemensamt med
måleriet har fotografien emellertid det
initierande studiet, iakttagelserna, kännedomen,
urvalet och omdömet, men även friheten
att därefter utelämna oväsentligheter
och understryka det som karakteriserar.
Hur går detta hos den mondäna
ateljéinnehavaren med tjugo och flera
hantlangare, väntrummet fullt med otå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
