Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Det fotografiska porträttet. Dess legitima gränser och plats i de andliga verksamheternas samhälle. Av Henry Buergel Goodwin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det fotografiska porträttet
måtte ha utsatts för en behandling som
ängsligt sökt undvika, sorgfälligt undertrycka och
samvetsgrant eliminera allt som på något sätt
kunde karakterisera mannen.
Men inte bara i Nya världen vinnes
ära och förtjänas förmögenheter genom
att göra lastbara knep i samband med
porträttering. Om vi se på en bok,
som illustreras med fotografier av stora
personligheter, exempelvis Strachey’s
Eminent Victorians, råkar presentationen
i bild i en besynnerlig konflikt med
författarens penn-porträtt.
Se vi på porträttet av kardinal Manning,
bokens titelplansch, undra vi om möjligen denna
tafatta papegoj-fysionomi kan vara den förslagne
kasuistens mask.
I samma verk finna vi ett konterfej av
Florence Nightingale. Denna försagda varelse
skall föreställa »den fruktansvärda befälhavaren
över en armé av läkare och vårdare, som drivit
Sidney Herbert i döden och på vilken Jowett
tillämpar de homeriska orden äßorov [i£ßavZa,
»omättligt rasande»!
Det framgår att i bägge fallen
personligheten inte betytt det minsta för
fotografen. Men slå upp den enda
teckningen i samma bok, efter ett målat
porträtt av Dr Arnold, skolföreståndaren
i Rugby! Det förbluffade uttrycket
belyser här på ett förtjusande sätt såväl
den odödlige pedagogens drag som
målarens och författarens porträtt.
Såsom folie till några porträtt av
det gedigna slaget, som avsluta detta
galleri, har jag valt ett typiskt alster
av den nya världens, ja, kanske hela
snobbvärldens mest beundrade
modefotograf, vars bekantskap vi redan gjort
i porträtten av Chaplin och Arliss, s. 489.
Miss Elsie Jannis. Vem har inte det
intrycket att han sett denna människa förr,
litet varstädes och otaliga gånger? Detta
intryck är riktigt. Men låt oss först betrakta
alstret ur synpunkten av Oscar Wildes
paradoxala sats »porträttet skildrar porträttören,
inte modellen»! Om fotografen eftersträvat att
fullständigt utplåna varje spår av sin identitet,
så kunde han inte framställa ett lämpligare
Florence Nightingale.
K ar dinal Manning.
arbete än detta, under vilket man skulle kunna
tänka sig vilket fotografnamn som helst i
Moskva, Berlin, Wien, Stockholm, London,
Paris, Rom, Alexandria, kort sagt runt Inter-
495
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
