- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
502

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sten Selander

realitet, och grundsynens idealitet förefaller
aldrig krystad. På sin höjd kunna dess
uttryck ibland bli väl konventionella,
hennes manliga figurer äro t. ex. samtliga
präster eller diktare, och i det eljest
välgörande sobra språket stöter man någon
gång på ord som »livsvärde» och
»livs-möjligheter», vilka ha litet för mycket av
den idealistiska nysilverklangen. Någon
konstnärlig vägrödjare är Jeanna Oterdahl
minst av allt, hon rör sig hela tiden på
upptrampade stigar. Man har en känsla
av att det rent artistiska egentligen är
henne ganska likgiltigt. I gengäld röjer
hon ett vaket medvetande om att en
levande boks främsta uppgift är att bringa
hjälp och klarhet. Hon hör inte till dem
som ha något nytt, knappast ens något fullt
allmängiltigt att säga; men om man inte
blivit alltför lomhörd genom maskindånet
och reklamropen i den omgivande
dagslitteraturen, måste man gärna lyssna till
hennes kloka och ömsinta ord.

Alma Söderhjelms roman Kärlekens
väninna är i mångt och mycket raka
motsatsen till »Brittsommar». Här kan man
sannerligen inte klaga på någon överdriven
osinnlighet. Allt kretsar i stället kring
könslivet, det friska eller det sjuka; och
alla feta fraser till trots är erotiken här
på ett nästan motbjudande sätt i avsaknad
av andlighet och fördjupning.
Författarinnans förnämsta syfte tycks nästan vara
att paradera med sin mångskiftande
erfarenhet på hithörande områden. Allting
upplöser sig i en följd av sensationer utan
djupare sammanhang. Visserligen kan ju
betydande konst skapas också av nervlivets
skiftningar, men därtill fordras en förfining
och intensitet i skildringen, som hon inte
alis är mäktig. Osäkerheten i hennes
stilkänsla är fullkomligt förvånande, då det
gäller en författarinna med konstnärliga
intentioner. Man blir inte precis glad av
att läsa om en ung dam »som inte kunde
anamma sitt lyckoöde med det fromma
sinne, som krävdes för det» eller av att
träffa på en klimax sådan som denna:
»Allt vad hos henne fanns förborgat älskade
solen fram. Solen var hennes gud. Solen
var hennes kokain.» Och följande aforism
anses vara så märkvärdig, att den ensam
får utgöra ett helt kapitel:

»Ett tåg, som rusar fram från stad till

stad liknar verkligen ett olycksöde. Det
sliter hjärtat ur bröstet på en och river
sönder det i små små flisor.»

Man får knappast något riktigt
förtroende till ett hjärta som inte sitter säkrare
i bröstet. Och dylikt pretentiöst nonsens
vimlar boken av. Hela dess första hälft
är dessutom i sin virriga filmytlighet, som
hindrar läsaren från att få ett fast grepp
om en enda av de uppträdande personerna,
alldeles ovanligt tråkig. Något mer intresse
förmår senare delen väcka. Hjältinnan
blir där gift med en man, vars sexuella
drifter äro sjukligt förvridna; och hennes
ångestfulla ovisshet inför det hon anar,
men inte riktigt törs gå till botten med,
är återgiven med ganska stor skärpa. Men
detta räcker dock inte på långt när till
att ursäkta bokens existens.

Kristina Bjur, Arvid Mörnes nya bok,
är en berättelse från Österbotten under
den stora ofreden på Karl den tolftes tid.
Den historiska romanen är en vansklig
konstform. I en mästares hand kan den
på sätt och vis ge mer än en skildring
från författarens eget tidevarv; avståndet
eggar fantasien och gör det möjligt att ge
människor och händelser större mått utan
att de förlora skenet av sannolikhet,
samtidigt som olikheterna i miljö och
livsåskådning framhäva det väsentliga, det
som trots allt är gemensamt för oss och
de bortgångna släktena. Men då en
författare, som inte tillhör de stora
människoskaparna, förflyttar handlingen i sin
berättelse till avlägsna tider och länder, händer
det lätt att den yttre iscensättningen alltför
mycket tar uppmärksamheten i anspråk
och själsskildringen i alltför hög grad
inriktas på pittoreska, tidsenliga drag för
att människorna skola nå en verklig,
blod-fylld realitet.

Detta gäller i viss mån också om
»Kristina Bjur». Några av bipersonerna
framstå visserligen i kraftig relief, särskilt
häradsfogden Jesper Fotangel, en i få, raska
drag given representant för nordiskt tung
och bullersam barock. Men andra, såsom
trollkvinnan Irpa och Jör, den gråe jägaren
från vildmarken, bli knappast mer än
ganska konventionella dekorativa inslag i
miljön eller, såsom prästämnet Ant
Lill-kung, företrädare för den sorts religiösa
romantik, som tycks oundviklig i berättelser

502

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0550.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free