- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
503

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Svenska romaner och noveller

från forna dagars Sverige. Och i skildringen
av de båda huvudfigurerna, prästen Gregers
Röödh och hans hustru Kristina Bjur,
vilken av rädsla för att dö i barnsäng förleds
att genom signerier döda sina ofödda barn,
dominera de främmande, med trolldom
och mörk gudstro förbundna dragen så
starkt, att man inte kan fatta något riktigt
levande intresse för dem; vad man får
se av deras själslivs mera vardagliga sidor
har dessutom en anstrykning av modern
lyrism, som inte bidrar att göra dem
trovärdigare.

Som man kan vänta i fråga om en
bok av Arvid Mörne är det starkast
återgivna inte människorna utan landskapet.
Utan att på något sätt tränga sig fram till
huvudsak, finnas de väglösa milen av myr
och skog oavbrutet med i berättelsen och
insvepa allt som sker i sin atmosfär av
tystnad och beklämmande ensamhet.
Skogstjärnar och hjortronmossar, myrängar och
björkhult skildras i alla årstidernas
skiftande dagrar utan många ord, men lika
känsligt som sakkunnigt. Det torde väl
vara fråga om ifall Arvid Mörne har sin
like som naturmålare inom våra dagars
svenskspråkiga litteratur. Och den
nordfinska ödemarken i ali sin orörda väldighet
är också vad man helst och bäst minns av
hans senaste bok.

I Pedanten har Henning Berger ännu
en gång upptagit till behandling historien
om stockholmspojken som emigrerar till
Amerika och sedan på äldre dagar
återvänder till sin födelsestad. Att denne nu
i den senaste versionen slutar som gammal
procentare innebär inte någon så stor
skillnad som, man skulle kunna tro. Ty denne
pedant, som berättar sina minnen, berättar
inte som en pedant utan som en artist,
som drömmaren Helge Bendel eller
författaren Henning Berger. Hans pedanteri
ligger helt och hållet på ytan, det består
bara i utvärtes åthävor, trots att
författarens mening uppenbarligen varit att det
skulle bilda själva grundtonen i hans väsen.
Det glappar hela tiden en springa mellan
vad han säges vara och vad man får
intryck av att han verkligen är. Den som
»är en bruten man, en förfrusen man, med
en isklump i stället för hjärta» har bestämt
ingen känsla av det, åtminstone talar han
inte därom. Och en riktig tvättäkta pedant

beskriver säkerligen inte en skärgårdsö i
ord som dessa:

»Den var säkert annars lik alla andra
av våra vackra öar den gången. Rik och
grönskande, oberörd, kysk, mild, romantisk
och idyllisk om vartannat. Pastoraler
kunde diktas där lika väl som en elegi, en
vallvisa eller en kärlekssång. Gökens rop
och näktergalens toner skulle ha passat lika
bra, och en serenad smultit samman med
en folklåt» o. s. v.

Det är därför rentier Benjamin Saxild
verkar så tom och opersonlig; han blir
aldrig stort mera än ett titthål, varigenom
man kikar ut på världen. Vad man ser
där ute är som alltid i Bergers böcker
omväxlande och nöjsamt, skarpt i
konturerna och fullt av rörligt liv. »Pedanten»
är inte sämre och inte bättre än författarens
tidigare arbeten, den är i huvudsak precis
likadan. Kanske kan man här och där
spåra en smula trötthet; men detta förmår
knappast väcka någon förvåning, om man
betänker att han på.21 år skrivit 30
prosaböcker. Under dylika omständigheter vore
det ju nästan orimligt att begära att han
skulle ha tid och krafter att samla sig till
en förnyelse. Och att läsaren å sin sida
också hinner tröttna lite grand under det
långa loppet är — tyvärr —- ungefär lika
naturligt.

Sigrid Persdotter Bjurcrona, Ernst
Didrings senaste roman, är på intet sätt
märkvärdig, varken i god eller dålig
bemärkelse. Den är helt enkelt vad som
inom hyggliga och inte alltför litterära
kretsar menas med »en god bok», en
berättelse om präktiga, snälla människor, vari
ondskan och sorgen bara spela in så
mycket, att det hela inte får en alltför fadd
smak. Kärleken är det visserligen lite
klent beställt med, men där finns annat
som ersättning — självuppoffrande dygd,
som på sistone får sin belöning,
sentimentalitet i lagom stora doser och ädla
hjärtan bakom en skrovlig yta. Handlingen
tilldrar sig på en gammal herrgård, och
alltsammans slutar med bröllop, tyvärr
inte hjältinnans, men ändå ett bröllop.
Vad kan man mera begära? De som tycka
om en lagom tjock roman, som inte har
alltför mycket med den fräna verkligheten
att skaffa och där man inte riskerar att
bli utsatt för vare sig starka sinnesrörelser

503

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0551.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free