Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten S e lander
eller tankeansträngning, borde alldeles
givet uppskatta »Sigrid Persdotter
Bjur-crona».
Ejnar Smith visar sig i sin
novellsamling Fjordens egna från en bra mycket
mer tilltalande sida än i de romaner, han
senast givit ut. Vad som då och då gjort
honom till diktare och inte bara
bokproducent har alltid varit kärleken till
hembygden, västkuststäderna med täppor
och skepparhus mellan gråa knallar, master
i hamnen och en strimma av havet längst
ute. Här rör han sig med den trygga
säkerhet, som bara den barnföddes
hemortsrätt kan ge, han känner inte endast
miljön, men också människorna utan och
innan, och när han berättar om deras liv,
får han ofta de rätta, färgrika bygdeorden
på tungan, och ibland kan rösten skälva
till av den äkta rörelse, som är livsnerven
i allt vad konst heter.
Härmed skall alis inte vara sagt, att
allt eller ens det mesta i »Fjordens egna»
förtjänar detta höga namn. Då han som
i »Molnet och gycklaren» vill svinga sig
upp till tragisk symbolik, faller han platt
till marken. Över huvud taget räcka hans
krafter knappast till för att bygga upp det
drama i miniatyr, som en verklig novell
bör vara. Hans försök i den vägen äro
endast undantagsvis -•- t. ex. »Gåtan»
eller »Det grå ödet» — något så när
vällyckade; i regel märker man
konstruktionen, i handling och psykologi, alltför
tydligt, och särskilt när han genom ett abrupt
slut vill få det outsagda att klinga efter,
uteblir effekten oftast fullkomligt. Vad
han fullt går i land med är egentligen
bara det som på åttiotalet kallades
»skisser». När han, som i »Gården med
rosenbusken», »En glad dag», »Lyckans
buse» eller »Brudgåvan», nöjer sig med
att återge vardagens tragikomedier utan
någon vidlyftig utsmyckning, kan han nå
en ganska sammansatt verkan, en sorts
hemtrevligt vemod, som fördjupar de små
motiven och skänker dem en rikare
betydelse än de i sig själva äga. Ejnar Smiths
styrka ligger uppenbarligen främst i
förmågan av minnesgod verklighetsiakttagelse;
hans största svaghet åter är den
konventionellt romanaktiga karaktären hos hans
fantasi. Det är nog inte så lätt att
avgöra vilken av dessa båda faktorer han
egentligen har att tacka för sin stora
popularitet.
Erhard Bäckström hyser tydligen den
lovvärda ärelystnaden att bli en
samhälls-skildrare av stora mått. Tyvärr tycks han
därvid missräkna sig framför allt på
bärigheten hos sina motiv — så t. ex. då han
i »Den fasta punkten» på fullt allvar
sökte ge en bild av de olyckliga
verkningar, som krigsårens matsvårigheter
utövade på vår folksjäl. Hans nya roman,
Fallet Valdemar, har ett helt olika ämne,
spiritismen och andra utslag av det
yrvakna och i sina yttringar ofta groteska
behov av andlighet, som under och efter
kriget gripit en så stor del av
mänskligheten. Detta skämt med transcendentala
meddelanden i diverse former från en
avliden, som plötsligt befinnes alis inte vara
avliden, utan endast kvarhållen i
fångenskap hos bolsjevikerna, skulle vara ett
förträffligt uppslag för en novell på några
tiotal sidor; men som förevändning för
en roman på över fyrahundra räcker det
inte på långa vägar till. Denna otroliga
bredd har berättelsen också kunnat få
endast genom att författaren fyllt ut den
med alla tänkbara företeelser i fråga om
den moderna andevärlden, som han i en
f. ö. högst okonstnärlig strävan efter
systematisk fullständighet lyckats spåra upp.
Följden härav har blivit, att boken vimlar
av plötsligt uppdykande bifigurer och
bihandlingar, var och en med sin långa
förhistoria, vilka det i längden blir ytterst
tröttsamt att hålla reda på. Oförmågan
att finna en form av något så när samma
storleksordning som innehållet yttrar sig även
på andra sätt. Så t. ex. äro människorna
vanligen karakteriserade genom ett fåtal
drag, vilka i en kort novell mycket väl
skulle förslå att ge dem relief, men som,
då de nu gång på gång komma igen,
genom nötning förlora ali skärpa och
uttrycksfullhet. Och oupphörligen ger sig
författaren in på uttänjda beskrivningar
av snart sagt vad som helst — en
tågresa, ett rum o. s. v. — som man
absolut inte förstår avsikten med. Man
märker, att Erhard Bäckströms böcker äro
resultatet av mycket och delvis
obestridligen intelligent arbete; men alla
eventuella förtjänster drunkna tyvärr i det
ändlösa, entoniga ordsvallet. Innan han
504
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
