Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
lärt sig begränsningens konst, kan han
aldrig hoppas på att lyckas försänka
läsaren i trance, utan på sin höjd i
hypnotisk sömn.
Stina Aronsons roman Slumpens
myndling tillhör de böcker, som kunna göra
en kritiker alldeles rådvill. Den är långt
ifrån illa skriven, tvärtom. Stilen har
visserligen något sökt och alltför omständligt
över sig, en sorts kvasihumoristisk
självbelåtenhet, sorn verkar dålig Dickens, men
detta räcker inte till att förklara det
intryck av någonting retsamt uppblåst,
boken meddelar. Författarinnan äger
onekligen en viss talang som
människotecknare; största delen av de ansikten, som
dyka upp i hennes roman, ha ett levande
minspel och utpräglad individualitet.
Egentligen är det bara huvudpersonen som är
och förblir fullkomligt dimmig. Orsaken
härtill är säkerligen främst att
författarinnan valt att skildra en pojkes uppväxt
och ungdom och sedan alis ej förmått
utföra det svåra konststycket att krypa ur
sitt eget skinn och in i hans. Den unge
Paul är inte helt och hållet sedd inifrån
utåt, världen ter sig för honom bara
bitvis sådan den synes i en pojkes och
ynglings ögon, och själv har han blivit en
hoplappad hermafrodit. Men också bokens
Övriga människor leva på något sätt i
lufttomt rum. Det händer dem en hel del
—-författarinnan lider ingalunda brist på
fabuleringsförmåga; men vad det är som
händer dem glömmer man snart bort.
Egentligen har man hela tiden brytt sig
ganska litet om det, av vad skäl kan
i första ögonblicket inte synas så lätt att
säga. Säkerligen är dock grunden härtill
bokens brist på ett bärande uppsåt.
Skönlitteratur måste inte ha någon bestämd
tendens, långt därifrån; men vad man
har rätt att fordra är ett patos av ett
eller annat slag. För att en författare
skall ha något att säga oss, måste han
äga en grundläggande inre upplevelse,
som kommer till uttryck i det han
skriver. Och detta tycks mig Stina
Aronson sakna. Med bästa vilja i världen kan
jag inte få fram någon annan mening
med hennes roman än den att fylla så
och så många sidor med trycksvärta;
därför verkar den också trots den
omisskännliga talang, varom den här och var vitt-
nar, åtminstone på mig så likgiltig och
tomt anspråksfull.
Agnes von Krusenstiernas berättelse
Tony växer upp kommer onekligen i viss
mån som en överraskning. Hennes
föregående romaner ha knappast efterlämnat
något som helst minne, åtminstone inte
hos mig, och de småsaker med hennes
namn under, som då och då synts i
tidskrifter o. d. och nyligen samlats till en
volym med titeln En dagdriverskas
an-teckningar, ha visserligen utmärkt sig för
en ledig stil, men i övrigt varit mycket
ojämna och oftast ganska obetydliga, inte
bara i fråga om formatet.
Den goda prosastilen återfinns också i
»Tony växer upp»; ytterst få bland våra
författarinnor skriva ett så manligt klart
och sobert språk. Men denna skildring
av en ung flickas väg fram till tröskeln
av de vuxnas värld har dessutom åtskilliga
andra förtjänster, först och främst en
synnerligen ovanlig, nästan hänsynslös
uppriktighet. Ibland tycker man sig till och
med närapå få för mycket av det goda;
det finns saker som äro så ömtåliga att
det förefaller onödigt att röra vid dem,
även om det, som här, sker med den allra
lättaste hand. Men utan tvivel bör man i
stort sett vara författarinnan tacksam för
att hon hellre velat riskera att bli beskylld
för cynism än för pryderi. Det är väl
knappast troligt, att alla eller ens de
flesta unga flickor likna hennes hjältinna,
Tony Hastfehr, varken ifråga om hennes
lättrörliga fantasi eller hennes skygga men
ständigt levande nyfikenhet i fråga om det
som kan snudda vid erotiken; och en
erotisk betoning antar i hennes ögon tidigt
nog nästan allt — religion och
flickvän-skap, hennes egen kropp och de vuxnas
hemlighetsfulla liv. På det hela taget
kommer dock utan tvivel Agnes v.
Krusenstiernas teckning sanningen bra
mycket närmare än de bilder i snö vitt och
smultronskärt, som de flesta författare,
också de kvinnliga, ge av backfischåren.
Hennes berättelse tillhör väl att märka på
intet sätt den obehagliga genre, så rikt
företrädd särskilt inom modern tysk
litteratur, där under masken av psykologisk
barn- och ungdomsskildring pornografin
sticker fram sitt tryne och vällustigt vädrar
på det sexuella snaskeri, som får en ali-
sos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
