- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
509

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Emanuel Swedenborgs samlingsverk om järnet. Av Carl Benedicks

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Emamiel Swedenborgs samlingsverk om järnet

heligaste ram silvermalm utan bojor och
band.» Tyvärr har Lunas skimmer här,
som så ofta eljest, varit bedrägligt!

Följer så en i detalj gående behandling
av tackjärnets färskning och smidesjärnets
räckning under hammaren.

»Tredje paragrafen» gäller beredningen
av myrmalm, »Svearnas uräldsta
tillvägagångssätt för att förskaffa sig järn till att
smida yxor, lansspetsar, sköldar och
anfallsvapen med egg». »Detta järn torde»,
tillägges det, »hava varit det, varom
Virgilius talar då han säger:

.....quod Noricus excoquit ignis.»

Om »Det svenska s. k. Osmundsjärnet
och dess beredning» redogöres ingående
efter den av P. Saxholm 1725 i Uppsala
ventilerade doktorsavhandlingen
(»Disserta-tio historico-politica de Ferro Svecano
Os-mund»).

Dannemoramalmens röstning;
blåsningen av »Öregrundstackjärnet» — som
tackjärnet från Roslagsmasugnarna efter
skepp-ningsorten kallades; tysksmide och »franskt
smide eller vallonsmide» äro de viktigaste
kapitlen, när det gäller den svenska
metallurgien.

Bland redogörelser för utlandets tilldrar
sig särskilt intresse de som gälla de då
nya försöken i England att framställa
tackjärn med »kolade stenkol», d. v. s. med
cokes. Att det erhållna tackjärnet på grund
av det »i stenkol inneboende svavlet» blir
både kall- och rödbräckt framhålles
nogsamt, liksom att framställningen blott
motiverades av brist på träkol.

Från Agricola citeras viktigare punkter
rörande järnberedning, och särskilt mycket
utrymme ägnas att återge eller ordagrant
citera vad »den snillrike herr Réaumur»
allt meddelat rörande olika slag av
järnframställning och egenskaper hos järn och
stål.

Allt som av Swedenborg citeras är
icke av så vägande betydelse som sagda
författares uttalanden. Sålunda återges efter
Becher — vars namn ju är förknippat med
flogistionteoriens tillkomst — diverse
fantastiska sätt för järns mjukgörande, såsom
följande: »Järnet påstås bli mjukt som vax
om det under tre dygn nedgräves i osläckt
kalk, gummi samt blod och exkrementer
av bock» (s. 284).

Man saknar här uppgift om huru
planeterna böra stå! Å andra sidan är det

tydligt att Swedenborg själv skänker dylika
recept mycket ringa tilltro, och han
återger med gott omdöme Réaumurs kärnfulla
påpekande: Hela konsten består däri, att
om det rödglödande stålet avsläckes i kallt
vatten blir det hårt, om det får avsvalna
över kol eller i fria luften blir det mjukt.

Beskrivningar av valsverk i Liège, och
i Vedevåg, — det första i Sverige —
liksom av Polhems skärmaskin vid Stjärnsund
avsluta första boken.

Andra boken, om probering, är byggd
på Ercker, Henkel m. fl. klassiska
författare, och framför allt kommer här
Réaumur till sin rätt.

Om tredje boken, om järnets salter,
järnpreparat och försök med dem, är här
föga att säga, utom att den bevisar ett
synnerligen flitigt samlande av uppgifter.

Låt oss emellertid ett ögonblick dröja
vid fjärde paragrafen »Crocusberedning i
och för glastillverkning».

Som bekant har crocus, eller
finfördelad röd järnoxid, »engelskt rött», en stor
användning för polering av glas, m. m.,
en användning som förmodligen är mycket
gammal.

Rörande detta viktiga polérmedel säges
det nu hos Swedenborg bl. a. att detsamma
användes för glasfärgning och ger glaset
blodröd färg, och att det även förorsakar,
att »alla andra metalliska färger, som eljest
äro förborgade i glaset och skulle vara
liksom döda, te sig vackra och glänsande.
Crocus Martis är just det medel genom
vilket fördolda metallfärger uppenbaras»

(s- 365).

Detta är i sig fullständigt obegripligt.

Alltefter oxidationsgraden ge
järnföreningarna glaset en blågrön till gulaktig
färg. Om någon åt glas meddelad
blodröd färg — järnoxidens egen — är det icke
tal. Å andra sidan framträder ju varje
glasets färg tydligare, om detsamma slipas
och poleras. Det kan alltså knappast
röra sig om annat än ett rent missförstånd
— måhända ursprungligen beroende på
avsiktligt vilseledande (dåtida camoufflage?).
Uppgifterna ifråga återfinnas emellertid på
alldeles samma sätt hos den citerade
författaren, Antonio Neri, i hans berömda
Ars vitraria, liksom i de kommentarier
Ch. Merrett tillagt (latinsk upplaga, av
Amstelodami 1668, tysk Frankfurt und
Leipzig 1679).

509

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0557.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free