Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Giorgione och Giorgionelegenden. Av August Hahr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ali gus t H a hr
o
genom färgernas hemlighetsfulla språk
meddelad lyrisk kraft. Geniets vägar
kunna visserligen vara underbara nog.
Men för dess utveckling fordras ändock
vissa elementära förutsättningar.
Giorgiones verk dokumenterar ett
tillägnande av bildningselement, som icke
enbart vunnits i tidens hantverksmässigt
arbetande målarverkstäder. Sanningen
ligger väl här som i så många andra
fall i mitten. Vare sig född på landet
eller i staden och vare sig av äkta eller
möjligen oäkta börd har han vuxit upp
i Castelfranco och i så pass goda
borgerliga förhållanden, att han erhållit en
uppfostran och en underbyggnad, som
tillåtit honom att senare därpå bygga
vidare, och ävenledes i hemstaden fått
en grundläggande utbildning i måleriets
och musikens konstarter, innan han sökte
sin lycka i Venedig. Ja, troligen har
han även sett andra städer än
lagunernas. Att den lilla fädernestaden icke
glömde sin son, därom vittnar för
eftervärlden den blida Madonnan i dömen,
en stiftelse av den förnämliga familjen
Con-stanzi och en av målarens tidigare bilder.
Vasari kan nu ej nog förundra sig
över att en man av så ringa ursprung
som Giorgione kunnat svinga sig upp
till en så hög både inre och yttre
kultur. Men folkfantasien och naiva
skribenter — dit man dock ej gärna vill
räkna den celebre florentinaren — söka
ofta göra en märkvärdig man ännu
märkvärdigare. Antingen är han en
»kojans son» eller av någon mystisk
förnämlig härkomst. Varken för det
ena eller det andra finnes beträffande
vår målare något som helst bevis. Men
vilka den världsberömde »Georgs» eller
»Giorgiones» föräldrar ha varit, veta vi
fortfarande icke. I vilket samhällslager
de helst böra sökas, därom torde man
dock, såsom vi nyss sågo, våga uttala
en förmodan.
~5i
Giorgiones produktion bildar en
oavbruten väg fram till de stilideal, som
konstituera 1500-talets venetianska
målarkonst. Det är helt nya stilelement
som uppenbara sig, nya principer som
uppställas. Konsten lever i en
revolutionär omdaningstid, under vilken
brytningen med det förgångna även
lyckosamt genomföres. Det är den tid, då
färgerna på de venetianska dukarna fä
en kraft, en glöd och en harmonisk
sammansmältning som icke tillförne, då
efter Lionardos föredöme ljus värd ena,
skillnaden mellan skuggor och dagrar,
betonas mer än förr, då landskapet ej
längre är en mera indifferent scenisk
bakgrund, utan en konstnärligt vägande
faktor och uppbyggt på ett i förhållande
till figurerna riktigare och naturligare
sätt, en tid slutligen, då de av Lionardo
lancerade och av Michelangelo
utvecklade nyheterna i avseende å
figurkompositionen (i ställningar, rörelser,
gruppbildningar) vunno insteg även i Venedig,
samt då mytologi, allegori,profanhistoria,
smårealism och porträttframställning
begynte skjuta undan något av de gamla
ärevördiga religiösa ämnena. Måleriet
blir till stor del en helt världslig konst
med andra uppgifter än fordom. Den
nya konstens förste vägrödjare och
representant är Giorgione. Tizian, hans
lärjunge och stridskamrat, tar vid. Nu
gör sig likväl bland de konsthistorici,
som ägnat sitt studium åt dessa
intressanta tider, en mycket betydelsefull
differens gällande i bestämmandet av de
målningar, som tillkomma Giorgione
eller icke. Somliga (t. ex. Giovanni
Morelli) se i målaren huvudsakligen en
övergångsmästare med ännu dröjande
quattrocentiska drag, andra (t. ex.
Herbert Cook, Ludvig Justi) låta honom
segerrikt driva den nya stilen igenom
och i av de flesta forskare som
gior-gioneska betvivlade verk, som »Fete
8~
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
