- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
530

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Dan Andersson. Några minnesord till Samlade skrifter. Av G. Westin Silverstolpe

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

G. Westin Silverstolpe

Andersson i en krets av vänner och
visste då vem det var jag sett vandra
sin väg fram med huvudet snett
till-bakakastat och blicken långt borta.
Nu kunde jag närmare betrakta dragen,
medan Dan Andersson på sitt
bittert-humoristiska vis berättade, hurusom
redaktören för en veckotidning begärt
hans fotografi under noggrant
framhållande av att sportdräkten skulle sitta
på vid avporträtteringen — det var när
vildmarksdiktningen stod som högst i
kurs, och sportdräkten var följaktligen
ett viktigare kapitel än anletsdragen.

Jag betraktade de fina, egenartade
anletsdragen, regelbundna och långlagda
som anglosachsens, skarpt markerade
som indianens, aristokratiska som så
ofta hos dalabefolkningen, men på samma
gång märkta av ett livs oro, hemlöshet
och fattigdom. Under en blek, vackert
välvd panna en buktad näsa, en mun,
vars vekhet och känslighet röjde poeten,
en fint skuren haka. I blicken en
blandning av djup sorgsenhet och underbar
intellektuell intensitet, ett uttryck som
någon gång kunde vika för en stämning
av resignerat lugn eller en glimt av
galghumoristisk uppsluppenhet men
aldrig för en känsla av ren och varaktig
glädje. Över hela gestalten en lugn
värdighet, en viss grandezza, ett gott
stycke självmedvetenhet, som dock
bottnade i mycken förtvivlan och osäkerhet.
Självmedvetenheten och osäkerheten voro
de bägge polerna i ett och samma
känslokomplex, liksom hos Fröding
stoltheten och ödmjukheten, den stora
stoltheten, som diktaren gömde inom sig, och
ödmjukheten, som han vände utåt
världen. Dan Andersson visste att utåt
världen vända en självmedveten pondus,
något av överlägsenheten hos en indisk
vishetslärare av förnämlig kast, men
bakom låg känslan av hemlöshet och
utstötthet, den fattige poetens känsla av

att höra till en låg och föraktad kast,
Tschandalakasten i borgarnas och
bankdirektörernas samhälle.

Men den som kände och erkände
hans sanna överlägsenhet, den som kom
honom till mötes med erkännande och
förståelse, den som bestod provet inför
hans ganska rundligt tilltagna misstro
mot världen och människorna, blev
rikligen belönad. leke som om Dan
Andersson släppte någon in på livet —
säll-skapsälskande till det yttre var han en
djupt ensam natur, och sitt verkliga
förtroende skänkte han på sin höjd åt
någon enda ungdomsvän, icke åt de många
vänner, som livet och litteraturen förde
honom samman med. Likafullt blev varje
sammanträffande med Dan Andersson
ett minne för livet. Kring allt vad han
sade stod ett egendomligt skimmer, vad
han yttrade på sitt sjungande dalamål
var aldrig likt vad andra människor säga.
Väl glittrade och lekte det icke som
Tegnérs tal, av Geijer liknat vid
solstrålens gång genom löven, men
glimmade i stället som ett stycke järn i
äss-jan, glimmade i ljuset av en egendomlig
fantasi, i skenet från en tankevärld olik
andra människors. Vare sig han berättade
något ur sitt liv eller yttrade sig om
litteraturen och människorna var lyssnaren
ohjälpligt fången i sitt lyssnande. En
fröjd och en fest kunde det bli, när
tillräckligt mycket stimulantia dukats upp
på bordet. Då kunde Dan Anderssons
sorgbundenhet för en stund bytas i ett vilt
vaganthumör, i ett festligt poetiskt
lättsinne. I en vild längtan efter befrielse
kunde han taga till sig en myckenhet
av stimulantia — helst av bästa och
dyraste slag — dock aldrig för mycket.
Inne i denna stämning gav han sitt bästa
till livs av bitter humor, av vilda historier,
blandande dikt och verklighet, av visor
och sånger, egna och andras, gärna med
den numera berömda visan om jungman

530

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0582.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free