- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
532

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Dan Andersson. Några minnesord till Samlade skrifter. Av G. Westin Silverstolpe

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

G. Westin Silverstolpe

och redaktören med en viss undran
sporde sig, hur de ljudböljor, som nyss
vandrat i väg i rymden, skulle kunna
nedhämtas och tvingas in i tryckpressen. Som
sagt, jag såg honom blott några korta
gånger, och jag såg honom icke i hans
hemtrakt, uppe bland de stora
finnmarksskogarna. Där fann han sitt sista hem, och
hur hemlös ocn rolös han än var skapad,
var han med starka band bunden till
livsledsagerskan, till det ofödda barnet,
till den lugna vrå, varifrån han väl kunde
skriva »här är tyst som i graven utom
när hunden tjuter, vilket han gör vid
månskiftena och oftare», men där han i
alla fall satte sina sista vackra saker på
papperet. Där hade han också samlat
sina få skatter, skatter av det slaget
som icke rost och mal förtära, alltså
världslitteraturens rikedomar. Han var
för fattig för att kunna tillfredsställa mer
än en bråkdel av sin längtan efter böcker.
Men just för sin fattigdoms skull ägde
han Strindbergs Blåa böcker, signerade
av författaren själv. Medan Dan
Andersson ännu arbetade som kolare i
finnskogen, tog han sig före att skriva till
Strindberg och bedja om ett exemplar
av de blå böckerna under framhållande
av att arbetsförtjänsten icke räckte till
större bokinköp; och det är icke svårt
att förstå, att Dan Andersson kunde
finna rätta vägen till Strindbergs hjärta.
Själv minns jag med vilken ömhet han
bläddrade i uågon läcker volym, som
han lyckats uppdriva, allrahelst om den
var fransk; Rabelais’ och Montaignes
språk blev på sistone hans stora kärlek,
och den kärleken var värd sitt pris —
de som fått sina kunskaper till skänks
må säga därom vad de vilja.

Diktaren Dan Andersson och hans
diktning — de tu äro ett. Dikten var
hans liv, den var icke någon
motionspromenad mellan måltidstimmarna, icke
någon regelbunden tjänstgöring på äm-

betsrummet vid Apollons tempel.
Bandet mellan liv och dikt var sä starkt,
att det inte var gott för den som . satt

1 Dan Anderssons sällskap att veta, var
livet upphörde och dikten begynte; hur
mästerligt berättade han inte upplevelser,
som han aldrig upplevat! Dikten var
hans liv, och hans liv var en dikt. Där
finns i hans alstring några sidor som
röja litterärt beroende — jag tänker
närmast på några av de »posthuma
novellerna», som falla in i tonen från
Strindbergs sagor, i mitt tycke med föga
lyckligt resultat —, men den ojämförligt
största delen av hans produktion är kött
av hans kött och blod av hans blod; Dan
Andersson är med där i varje rad och
varje stycke.

Där är den förtvivlade hemlösheten,
den bottenlösa pessimismen, den
ständiga kampen med lidandets mysterium.
Grubblet över tillvarons lekamliga och
andliga armod, över livets fulhet och
dödens stora gåta är ränningen i hans
diktnings väv, cantus firmus i hans poesi,
den stora orgelpunkten, över vilken alla
motiv byggas upp och alla stämmor
flätas. Hur mycket mänskligt elände,
hur mycket lekamligt och andligt armod
rymmes icke i diktsamlingen »Svarta
Ballader», i »De tre hemlösa» och i »David
Ramms arv»! Elände och åter elände,
icke ett enda inslag av den starka
livskänsla, den kärlek till det sunda och
friska i tillvaron, som hos Strindberg
kunde bryta sig väg genom den
pessimistiska grundstämningen. I sina tidigaste
böcker kunde Dan Andersson en ochannan
gång ge skildringen av fattigdomen och
nöden en samhällskritisk turnering, så till
exempel i den i samlingen Kolvaktarens
visor införda prosaskissen »En anklagare».
Men det stannade vid några få
antydningar, och innerst stod Dan Andersson
helt främmande för allt vad sociala
problem och sociala förbättringsexperiment

2

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0584.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free