- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
535

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Dan Andersson. Några minnesord till Samlade skrifter. Av G. Westin Silverstolpe

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Dan Andersson

på sätt och vis ge ett program för Dan
Anderssons människoskildring. Det heter
där, att den fattige artisten, som blev
urmakarens gäst på julaftonen — historien
är tillrättalagd för en jultidning —• vid
åsynen av evighetsmaskinens invecklade
mekanism rörd tänkte: »I verkligheten
äro vi såna där fantaster allihop, den
ene målar, den andre . . . Huvudsaken är
att ens galenskap inte yttrar sig som
elakhet.» Dan Andersson förstod att ge
sin egen galenskap den rätta inriktningen;
den blev en mild kärlek till det
mänskliga i dess låghet och upphöjdhet,
löjlighet och allvar, elände och storhet.

Jag nämnde religionen som den sista
stora makten i Dan Anderssons liv och
diktning. Av naturen var Dan Andersson
starkt religiöst lagd, och föräldrahemmets
pietistiska kristendom satte till yttermera
visso djupa spår i hans själ. När David
Ramm i sin ensamma skogskoja föreläser
för träbocken, döpt till kandidat Larsson,
yttrar han bland mycket annat: »Det
man uppfostrats i, ser du Larsson, det
sitter i. Som tjära och löss sitter det i.
Men det kan också sitta kvar till tröst
i döden.» Det som Dan Andersson
uppfostrats i satt kvar längst inne, det
satt där till tröst och hugsvalelse. Ändå
var barndomens och ungdomens positiva
tro, skulle jag våga påstå, helt borta;
av barndomens personliga Gud torde icke
ha funnits något kvar, när Dan Andersson
gick in i det stora mörkret, ej heller av
tron på en personlig fortvaro efter döden
eller andra kristna föreställningar. Det
är möjligt att jag misstar mig, men jag
skulle tro, att Dan Andersson, fast han
markerade förakt för vetenskapen, tagit
för djupa intryck av den nutida
kulturens tvivelsjuka för att kunna hålla
sig kvar vid den nedärvda kristna läran.
Om han med hetsighet försvarade tron
på undren i Lourdes, så var det väl
mest av den anledningen att berättelserna

därom tilltalade hans poetiska fantasi;
av samma anledning var han färdig att
försvara allsköns hednisk vidskepelse
och övertro mot den vetenskapliga
skepticismen. givetvis till fromma för den
folkloristiska forskningen, som i de tidigare
prosasakerna har åtskilligt att taga reda
på. Men hans tro räckte näppeligen till för
barndomens himmel och barndomens
Gud; de gamla religiösa begreppen gledo
bort, och kvar stod blott den religiösa
stämningen, den från alla dogmer och
definitioner renade känslan. »I nästa
bok vill jag vara ensam med min Gud,
d. v. s. med mig själv», skrev Dan
Andersson ej långt före sin död och gav
därmed ett vackert uttryck åt den
religiösa gripenhet, som är det enda
nödvändiga elementet i religionen, kärnan
som finns kvar, när dogmernas skal fallit
bort. Om han i de religiöst färgade
dikter, som äro inströdda i prosaarbetena,
grep efter den kristliga poesiens
uttryckssätt — stundom med resultat att där
blev alltför litet av konstnärlig pregnans
—, så var det väl snarare för att låta
hjärtat vaggas till ro av de suggestiva
gamla orden än för att söka sig tillbaka till
den vanliga kristna föreställningsvärlden.

Djupare sett var det i dödstanken
som Dan Anderssons religion hade sin
rot och växt. Döden var hans religion.
Jag minns från den första kvällens
samspråk vid kafébordet, hur han i något
sammanhang fann anledning att i den
gamla indiska filosofiens anda prisa
dödens skönhet och majestät. Den vid
kafébordet representerade västerländska
skepticismen gick till anfall mot
Österlandets visdom; exempel framdrogos, som
skulle bevisa, att döden också kunde te
sig tarvlig, smutsig, löjlig; men Dan
Andersson vidhöll sitt »döden är alltid
majestätisk», och i blicken lästes ett
egendomligt, högtidligt och ljust uttryck,
som jag sent skall glömma. Det var

535

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0587.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free