- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
536

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Dan Andersson. Några minnesord till Samlade skrifter. Av G. Westin Silverstolpe

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

G. Westin S i l v er s to lp e

ett trött hjärtas längtan efter vila, en
evigt orolig andes dröm om Nirvana, som
låg bakom detta lovprisande av döden.
leke som om Dan Andersson gick fri
ifrån den fruktan för det okända mörkret,
som är alla levandes lott. »Han kände en
tyngande fruktan för att dö», heter det
pä ett ställe i David Ramms arv. »Han
älskade således det liv, han gick omkring
och bannade så grälsjukt.» Där låg både
fruktan och längtan bakom hans myckna
sysslande med dödens gåta. Men icke
bara fruktan som hos Tolstoy, vars
övermått av livskärlek vändes i en
omåttlig fasa för döden. Dan Anderssons
förtrogenhet med dödstanken var ingen
filosofisk eller estetisk pose, den bottnade
i den förtvivlade tröttheten hos ett hjärta,
som tidigt prövat det mesta av livets
fröjder och kval —- kvalen framför allt
— och vars kraft icke längre stod bi.

Hur många gånger vänder icke Dan
Anderssons diktning tillbaka till
dödsmotivet! Ständigt mediterar diktaren
över den stora gåtan, ständigt på nytt
skildrar han människor, ställda inför
döden. Med storslagen konstnärlig
objektivitet, såsom på de sidor i »De tre
hemlösa», som handla om farmoderns
död; med bävan, såsom i »En döendes
dagbok» (Posthuma noveller); med en
stilla lyckokänsla, såsom i »En dödsdömd»
(sammastädes). Skildringen av farmoderns
död hör till det starkaste och mest
gripande som Dan Andersson givit oss;
en jämförelse med Tolstoy är på denna
speciella punkt fullt försvarlig. Jag vet
icke vad Dan Andersson själv tänkte
om den store ryske diktaren. Antagligen
gav han Dostojevskis mysticism ett
bestämt försteg framför Tolstoys
rationalistiska och realistiska livsskildring. Men
det är till Tolstoy som de åsyftade
sidorna ur »De tre hemlösa» föra tanken.
Mellan denna målning av en döendes
stunder och Tolstoys dödsnoveller finns

en omisskännlig frändskap och likhet,
som inte har någonting med litterär
påverkan att göra.

Så blev det Dan Anderssons tur att
själv möta döden. Det blev en död som
hade han själv diktat den. Livet
betjänade sig av sin mest utsökta brutalitet
för att taga hämnd på den diktare, som
hänsynslösare än de flesta skildrat dess
brutalitet och cynism. Ändock kom
diktarens indiska dödsfilosofi att till sist
hembära triumfen. En läkare, som såg
Dan Andersson efter döden utan att
känna hans namn och gärning, har vittnat,
att han aldrig sett ett ansikte präglat
av djupare ro och ädlare överlägsenhet.

Dan Anderssons död var kanske en
död »i rättan tid». Liksom Torsten
Fogelqvist, till vars minnesteckning över
den döde diktaren dessa rader förhålla
sig som ett blyertsutkast till det stora
porträttet, betvivlar jag, att Dan
Andersson, när han gick bort ur de levandes tal,
hade kraft och lust kvar till en
konstnärlig produktion av större mått. Han
hade som Fröding »kommit för nära det
oerhörda» för att kunna fortsätta med
ett konstnärligt skapande i vanliga former.
Det resignerade lugn, som kunde komma
över honom sista sommarn, var lugnet
hos en man som berett sig att möta
döden. Den gripande dikten Epilog
ger uttryck åt diktarens förvissning att
hans levnads gärning var gjord och
dagsverket slut:

God natt — god sömn jag önskar Er

ni alla vandringsmän.

Vi sluta sjunga och skiljas — vad mer

om aldrig vi träffas igen.

Jag har sagt något litet och fattigt av det

som brunnit hos mig och så snart brinner ner,

men den kärlek, där fanns, ej förgängelse vet —

god natt — god sömn åt er.

»Der Tod begrub hier einen reichen
Besitz, aber noch schönere Hoffnungen»
skrev Grillparzer på Schuberts gravsten.

536

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0588.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free