- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
542

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Det ryska sammanfallets eftermäle. Av Werner Söderhjelm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Werner Söder hje l m

förträffliga återblickar på enskilda områden,
men hans framställning är ju varken
sammanhängande eller fullständig. Buchanan
berättar kända saker om konflikterna med
duman före kriget. — Ur Wittes memoarer,
visserligen avstannade 1912 och visserligen
också de starkt subjektivt färgade, kan,
särskilt rörande kejsarhovet, mycket av vikt
inhämtas.1 Objektiva och fullspäckade med
enskilda fakta äro doktor A. Törngrens
— medlem av kommittén vid Finlands
Statssekretariat i Petersburg efter 1905 —böcker
Den tredje duman och Ryssland i
revolution (Albert Bonnier), ingendera likväl
behandlande katastrofens närmaste förtid.
En kortfattad men pålitlig och underhållande
allmän översikt vinnes ur A. von
Hedenströms bok Geschichte Russlands 1878—
/p/c?.2 Mycket att beklaga är att icke
från kadetthåll någon genomförd skildring
av händelserna, sedda från detta partis
ståndpunkt, föreligger.

II.

Nikolai II hör förvisso icke till den nyare
historiens intressantaste gestalter, och några
viktiga avslöjanden rörande hans mentalitet
har man knappast kunnat vänta. Som
tronföljare omvärvdes han av den sedvanliga
frisinta glorian och dessutom av ett rykte
för stor personlig charm. Det senare
behöll han under hela sitt liv, den förra
slocknade mycket plötsligt då han två
månader efter sin tronbestigning mottog
semstvodeputationen med ett tal som var
skrivet av Pobedonostjev. Han hade icke
regerat länge innan världen var helt på detklara
med hans karaktär. I en fransk tidning

drag skildras här tillståndet i Ryssland på olika
områden före kriget, och då Wrangel ständigt varit
trogen ett liberalt åskådningssätt, ger han andra
utsikter över tidigare förhållanden än t. ex. grevinnan
Kleinmichel, vars memoarer dessa till formen
närmast likna — visserligen utan jämförelse även i
detta avseende. Den sista delen av Wrangels bok
innehåller skildringen av hans flykt från det röda
Petersburg och hans där under två år kvarblivna
sextioåriga makas brev till honom, skildrande hennes
lidanden och de intellektuella kretsarnas
hungersdöd m. m., uppskakande komplement till
pinohistorier som Virubovas.

1 Dr Dillon, The Eclipse of Russia,
meddelar en del goda iakttagelser och är för övrigt
underhållande fastän mycket pratsam.

2 Deutsche Verlagsanstalt, Stuttgart u. Berlin
1922.

läste jag — det var visst 1898 — en
historia av ungefär följande innehåll.
Änkekejsarinnan satt en dag i rummet invid
sonens arbetsrum och hörde honom
mottaga tre ministrar, vilka i tur och ordning
övertalade honom att bekräfta beslut, som
gingo stick i stäv mot varandra. Hans
oföränderliga replik till alla var: »Jag tror
ni har rätt». Efter audienserna gick
modern uppretad in och gav tsaren en
ordentlig läxa för hans osäkerhet, slutande med:
»Tu es un imbécile», varpå sonen
upprepade sitt: »Je crois que vous avez raison,
ma mère». Huru riktig denna analys var,
därom kan man övertyga sig genom greve
Wittes hågkomster, där det anföres en hel
rad exempel på huru kejsaren inom loppet
av några veckor, ja några timmar, kunde
fatta beslut och underteckna statsurkunder,
vilka fullkomligt motsade varandra. Wittes
skildring av honom åskådliggör för resten
—■ detta är även fallet med Paléologues,
ehuru på ett annat plan — utvecklingen i
det allmänna omdömet om tsaren, under
vilken det erkännande som i början getts
vissa sympatiska egenskaper småningom
försvagas och slutligen försvinner för att ersättas
av den hårdaste dom. I vilken mån alla
de nära nog om otillräknelighet vittnande
handlingar Witte omtalar verkligen kunna
påbördas tsaren, skall historien väl någon
gång klarställa; men det finnes allmännare
kända och obestridliga vittnesbörd om att
en sådan sinnesart icke alltid kunde anses
utesluten.

Hur annorlunda ter sig icke tsaren för
en person, som i tretton års tid dagligen
sett honom i hans familjeliv och som följt
honom i alla skiften av olyckan —
tronföljarens lärare Gilliard. Denne mycket
intelligente iakttagare, vars skildring synes
höra till det allra vederhäftigaste man läst
om tsarfamiljen, hoppas att historien skall
befria Nikolai II, liksom Ludvig XVI, från
ali den smuts som kastats över hans person.
Han ser i honom en människa, som
kommit på en fullständigt galen plats, en
viljesvag, på sig själv osäker man, vars
goda avsikter och varma kärlek till sitt
folk icke kommer till sin rätt därför att
han hindrades från verklig kontakt med
detta folk och dess behov (man kan
invända att han just icke företog något för
att söka denna kontakt). Gilliard kallar
honom blyg och rädd. Men, säger han

542

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:59:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1923/0594.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free