- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
543

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Det ryska sammanfallets eftermäle. Av Werner Söderhjelm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Det ry ska sammanfallets eftermäle

tsarens lojalitet bevisades av hans trohet
mot alliansen, hans önskan att göra rätt
och gott voro obestridliga, hans personliga
egenskaper framstående, han förkroppsligade
det nobla och chevalereska i den ryska
naturen. Han föraktade det diplomatiska
tillvägagåendet och han var icke skapt för
strid (för Rysslands behärskare visserligen
föga lämpliga egenskaper); händelserna
tillintetgjorde honom. Han var fatalist och
hängav sig slutligen åt en mystisk
resignation, därav hans skenbart fullständiga
likgiltighet inför katastrofen (detta upprepa
både Paléologue och Buchanan). — Det är
intressant att härmed jämföra vad Witte har
att förtälja om tsarens mycket litet lojala
hållning vid särskilda tillfällen fore kriget.
Stundom blir motsägelsen alldeles flagrant:
medan Gilliard om katastrofen på Hodynska
fältet vid kröningen berättar, att kejsarparet
fick veta om den först vid återkomsten till
Moskva och således icke hade anledning
inställa festen, försäkrar Witte att
underrättelsen omedelbart bragtes dem på platsen
och att icke desto mindre festligheterna
fingo fortgå inför anblicken av de tusentals
liken. Då detta inträffade elva år innan
Gilliard kom till Ryssland, men medan Witte
var minister och kejsaren följaktig, är han
givetvis en säkrare källa. Även från andra
håll har, utan att Wittes uppgift bekräftats,
skarpt klander rests mot kejsarparets
hållning vid detta olycksaliga tillfälle.

Den franske läraren, som står
statsangelägenheterna fjärran, om också han icke
sluter ögonen för vad som försiggår omkring
honom, måste ju bedöma personligheterna
annorlunda än den som i sina politiska
strävanden oavlåtligt är beroende av kejsaren.
Man vet icke vilket försonande skimmer
Nikolai II:s tragedi skulle kastat över Wittes
slutomdöme, om han upplevat den. I varje
fall hava tsarens sista öden förlänat
Gilli-ards bild av honom dess starkaste färger.
Och även i den läsares ögon, som icke
förlorat ur minnet kejsarens egen väldiga
skuld till händelsernas utveckling under hans
regering, vinner han personligt genom att
under olyckans dagar trots alla frestelser
förbli trogen nära nog det enda, vari han
icke visade vankelmod, förhållandet till
alliansen och sambandet med sin familj
(han hade kanske skonats, om han gått in
på att skiljas från kejsarinnan). Gilliards
sorgfälliga uppteckningar om livet i Tsar-

Kejsar Nikolaus II.

skoje Selo, Tobolsk och Jekaterinburg
kunna icke undgå att röra någon. Det
är skildringen av ett rner än årslångt
martyrium, pålagt icke blott dem två, vilka
verkligen buro ett ansvar, utan också fyra
unga vuxna döttrar, vilkas gestalter både
i denna framställning och i de yttre bilder
man äger framstå särdeles sympatiska,
samt den av en olycksdiger sjukdom
behäftade sonen. Alla dessa offer för en
alltjämt systematiskt stegrad grymhet svika
ej ett ögonblick i värdighet och mod:
innerligt sluta de sig samman, såsom de
ständigt levat för varandra, tills de alla
likt slaktdjur föras i en källare och mördas
en efter en. Måhända har tsaren, vars
tankar ju längesedan hakat sig fast vid den
trösten att han av försynen utsetts att
försona ryska folkets synder, någon gång i
perspektivet av Nemesis’ gång förmått skönja
de tusentals martyrer som blott under hans
tid lidit i fängelserna och förvisningen,
eller de långa rader galgar, som hans
hantlangare rest för dem, vilka förstått att
Ryssland måste räddas. Vi kunna i alla
fall icke låta bli att tänka på dem. Men
det oskyldiga blod, som utgjutes på samma

543

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0595.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free