- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
544

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Det ryska sammanfallets eftermäle. Av Werner Söderhjelm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Werner S oder hj elm

gång, tyckes oss sona också en del av vad
de brutit, som haft makten och brukat
den så vrångt. Finnes det någon krönika
om kungamord som haft att förtälja om
ett dylikt straff av fädernas missgärningar
inpå barnen? Och skall icke dessa fyra
unga flickors avrättning lysa i
bolschevis-mens historia som en blodig anklagelse,
aldrig utplånad, alltid på nytt framträdande,
långt sedan det övriga syndaregistret frätts
upp av glömska och politiskt praktiska
hänsyn?

Modern, den tyska, i England
uppfostrade och helt engelskvordna prinsessan,
sedan ytterligare förvandlad till den mest
reaktionära, ortodoxa och vidskepliga
kvinna, som suttit på Rysslands tron, är i
varje händelse en vida intressantare och
mera tragisk personlighet än hennes gemål.
Det är en mycket vidsträckt skala, inom
vilken memoarernas omdömen om henne
röra sig, allt ifrån dem som präglas av
Wittes blinda hat, till Virubovas
helgontillbedjan eller Kurloffs lika enkla, men på
hennes känslopatos blottade disciplinmässiga
vördnad. Witte ger henne erkännande
endast för hennes egenskaper som
familjemoder och skön kvinna -— också det
sistnämnda med reservation för ett elakt drag
kring hennes mun; och det verkar som en
strålkastare över hela hennes framtida väg,
när han berättar, att vid förlovningskalaset
i Darmstadt den hessiske hovmarskalken
på ryska ministerns fråga hurudan prinsessan
egentligen var, försiktigt viskande svarade:
Vilken lycka för Hessen-Darmstadt att ni
tager henne ifrån oss!

Gilliard vittnar om de goda sidorna
hos kejsarinnan, sedd på närmaste håll inom
familjekretsen, och han söker, lugnt och
förståelsefullt, utreda orsakerna till hennes
utveckling. Man kan i huvudsak gott följa
honom i detta. Hennes första dagar i
Ryssland stodo i bedrövelsens tecken: hon
kom dit för att bevittna Alexander III:s
död. hennes första framträdande för folket
skedde vid hans begravning, den första
stora festen, kröningen, fick sin bakgrund
av den fruktansvärda olyckan på Hodynska
fältet, under de första åren låg skräcken
för attentat ständigt i luften, hennes hopp
att ge Ryssland en tronföljare gäckades
gång på. gång — och när det äntligen
uppfylldes, led barnet av en hemsk
sjukdom, ett arv från hennes egen släkt. Ännu

mer: hennes uppriktiga önskan att träda
sina undersåtar nära hade till motvikt hennes
timida väsen och fullständiga oförmåga att
visa sig älskvärd. Jag påminner här om
hur litet det lyckades henne att, även då
hon lade in energi och personlig uppoffring
för detta ändamål, vinna detsamma: några
av hennes skildrare tala med beundran om
hennes (och hennes döttrars) vackra
verksamhet vid sjukvården under kriget;
Kras-noff visar med sin skarpa psykologi hur
detta icke alis var det rätta sättet,
emedan det i folkets ögon drog ner henne
från den oåtkomliga höjd, där ryssen ville
blicka upp till tsarinnan och gjorde henne
alltför mänsklig (han karakteriserar också
i en märklig episod om storfurstinnan Olga
och en sårad soldat den förras oförmåga
att se djupare i folkets psyke). Hon kunde,
säger Gilliard vidare, icke finna sig i
hovlivets prakt och societetens indolenta
ytlighet. Så drog hon sig tillbaka inom den
familj, som år för år blev större, och
slutligen växte hennes nedstämdhet till ett
varaktigt och sjukligt själstillstånd, vilket endast
känslorna för de egna och den religiösa
hängivenheten kunde lysa upp. Då hakade
hon sig fast vid tron på människor med
övernaturliga inspirationer, och på detta
sätt råkade hon småningom (ty han var
icke den förste eller ende) i Rasputins
våld; »denne mans ödesdigra inflytande»,
medger Gilliard, »blev en av de förnämsta
orsakerna till deras undergång, vilka i
honom hade trott sig finna sin räddning.»

Men det är icke bara han; det är hela
det svarta bandet, som på alla möjliga,
delvis raffinerade sätt fångar henne i sina
nät. Paléologue delar dessa personer i två
grupper. De som rörde sig närmast kring
kejsarinnan och bildade den egentliga
kamarillan — Stürmer, Rasputin, Virubova och
hennes far, general Wojeikov, furst
Andronni-koff — voro endast komparser och servila
intrigmakare; de, liksom kejsarinnnan själv,
leddes av starkare krafter, vilka inspirerade
hela denna politik, och av dem känner
Paléologue fyra. Jag tror detta är riktigt, om
också de personer han nämner inom varje
grupp, självfallet hade mycket olika roller
och förutsättningar, varför denna
sammanställning i viss mån förbryllar.1 För övrigt

1 I den första gruppen förvånar
sammanställningen av namn som Stürmers eller Rasputins med

544

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0596.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free