Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Det ryska sammanfallets eftermäle. Av Werner Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Werner S öder hj elm
vilka kriterier ge oss innehåll och stil för
brevens äkthet? Låt oss svara med en annan
fråga: huru skulle den eventuella
förfalska-ren varit beskaffad? Breven vimla av lätt
kontrollerbara data — det måste således
varit någon, som under dessa år ständigt
följde kejsarinnan åt. De äro fulla av språng
i tanke och stämning, såsom kvinnobrev
pläga, ofta ypperligt skrivna, såsom också
kvinnobrev pläga, rika på i tonarten
skiftande, mer eller mindre exalterade utgjutelser,
uttryck för en mentalitet, vars riktighet
bevisas av uttalanden från närstående, såsom
t. ex. furstinnan Paley, och vilken ingen
kunnat eftergöra i dessa ytterligt expressiva
former, som icke känt den i grund. Och
denna supponerade forfalskare hade
dessutom trängt in i kejsarinnans allra intimaste
liv. Ty ingen fantasi skulle hava förmått
skapa dessa utomordentligt personliga,
lidelsefulla eller snarare förtvivlade
kärleksutbrott, dessa uttryck av en innerlig och
tillika starkt sinnlig längtan hos den
fyratioåriga kvinnan, vilka, ehuru helt
fragmentariska, föra i minnet någonting sådant
som den portugisiska nunnan Alcofarados
berömda kärleksbrev från iöoo talet. Men
en person med sådana förutsättningar fanns
absolut icke i kejsarinnans omgivning. Jag
vet för övrigt icke vad som skulle hindra att
utan vidare taga dem för original. Det finnes
i dem ingenting som skulle stå i direkt
motsats mot vad man vetat förr eller antagit,
och det allra mesta är bara bekräftelser.
En jämförelse med stilen i de av Virubova
meddelade breven till henne kan icke bli
utslaggivande, men befäster vissheten.
Går man ut från denna, så måste man
ovillkorligen betrakta dessa brev icke blott
såsom ett mänskligt dokument av allra
största intresse, men också som ett
historiskt vittnesbörd av mycket hög rang, högre
nära nog än allt det andra som om
hithörande ting under den tid breven
omfatta (i 914—-i916) blivit skrivet. Utgivaren
av den tyska upplagan har i en lång
inledning sammanfattat deras bild av
författarinnan. Den är objektiv, låter snarare
de sympatiska sidorna och de psykologiska
förklaringarna framträda, men kommer dock
till följande slutresultat:
»Denna kvinna har helt visst i Rysslands liv
ingripit starkare än någon kejsarinna, som sedan
Katarina den andra suttit på Rysslands tron.
Hennes rådslag hava förlängt det gamla tsardömets
existens utöver dess egen död, de hava hindrat
Nikolai II att i lid abdikera och Romanoffarnas
absoluta monarki att förvandlas i en modern
regeringsform, medan tid var. Hade hon icke funnits
och hade icke hennes inflytande gjort sig gällande
i den riktning breven ådagalägga, hade Nikolai
Nikolajevitsch i förbund med duman kunnat
genomföra sin palatsrevolution sommaren 1915, så hade
Ryssland troligen undgått bolschevismens
fruktansvärda äventyr. Men vem vill döma henne för det
hon satt in allt för att bevara åt sin gemål hans
kronas makt oförminskad? Hon har gjort det,
emedan hon outsägligt älskat honom och emedan
hon ville för sin son lätta den börda, som en gång
skulle sänka sig över hans skuldror.»
Nej, man dömer henne icke för det hon
älskat sin man och velat göra allt vad hon
ansåg för honom bäst. Men det måste bli
fråga om en dom på ett helt annat plan.
När sådana känslor föra en person i hennes
ställning — även om detta är en kvinna —
till handlingar, vilka i sin tur åvägabringa
vad de gjort, när hon till intäkt för dem
tar rådslag som inspireras henne av en
oansvarig och rå fanatiker, inför vilken hon
står handlös emedan hon i honom ser ett
sändebud från högre makter; när hon från
alla håll varnas och endast har till svar
att de varnande, med hennes fromma
syster i spetsen, förfölja hennes vänner — då
är man ju redan berättigad att låta andra
synpunkter än de sentimentala spela in i
Qmdömet. Även om breven icke funnes,
kunde man omöjligt tillskriva en uppretad
fiktion den förbittrade stämning hennes
inblandning i politiken väckte i hela
Ryssland: den kände hon väl till, och av den
hade hon bort lära att den roll hon
spelade — om också blott som instrument —
icke var hennes. Att hon envetet vägrade
att lyssna till dessa röster, däri ligger hennes
ansvar.
På sätt och vis var hon självfallet icke
fullt normal (desto större skäl var det att
avlägsna henne). Men, och detta är ju
ingenting ovanligt, trots de underligaste
föreställningar om Rasputins ofelbarhet, trots
en vidskeplighet, som stundom gör henne
rent löjlig — såsom när hon ber kejsaren
icke glömma att använda en kam, som
hon givit honom och som skulle bringa
krigslycka —- är där icke blott energi utan
också klokhet, följdriktighet och logik i
hennes maningar och övertalningar —
metod i galenskapen. Med vilken
våldsamhet söker hon icke förmå tsaren att taga
sig samman, ideligen hänvisande på hans
598
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
