- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
558

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ett vittert äkta par. C. R. och Helena Nybloms levnadsminne. Av Olof Rabenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Olof Rabenitis

likhet med Goethe fann han fröjd för sin
fantasi i en dockteater.

Huvuddelen av memoarerna består i
en skildring av Nybloms studenttid. Man
får här ett starkt intryck av, vilken roll
han med sina talanger spelade som maitre
de plaisir i det glada ungdomslivet vid
Fyris. Särskilt var han med i sångarlagen
som både organiserande och utövande
medlem. Sedan O. D. stiftats blev han en av
detta sällskaps förnämsta krafter, och han
förde även en stämma i en enkelkvartett,
som t. o. m. reste omkring i landet och
konserterade. Nybloms redogörelse för
musikutövningen i Uppsala har källskriftens
värde. Av de stora studentmötena i Uppsala
och Kristiania, som anordnades till
skandinavismens befrämjande, ger förf. vidare en
detaljrik och av många anekdoter kryddad
beskrivning. Memoarerna avslutas med
berättelsen om hans första utländska resa,
som förde honom till Rom, där han fann
sin tillkommande.

Om denna högt begåvade kvinnas,
Helena Roeds liv och lynne få vi den bästa
uppfattningen i hennes levnadsminnen, som
även hon i sina dagars höst utgivit.
Medan C. R. Nyblom vandrade på Uppsalas
knaggliga gator öppnade den lilla Helena
Roed sina strålande ögon mot Guds sköna
värld i Köpenhamn, där hon växte upp
i ett kultiverat konstnärshem och fick
riklig näring i färg och ton, i saga och dikt
för sin hungriga barnasjäl. Från sina
föräldrar, målaren Roed och hans maka, hade
hon fått det bästa både huvudets och
hjärtats arv, som sedan utbildades genom en för
hennes talanger befrämjande uppfostran.
Tidigt kom hon i beröring med ett flertal
av det dåtida Danmarks yppersta män,
såsom Fr. Ch. Sibbern, Orla Lehman, Vilh.
Marstrand, Peter Heise, H. C. Andersen,
Fr. Paludan-Miiller, många andra att
förtiga. Av dessa män tecknar hon på sitt
egna personliga sätt små porträtt, liksom
i medaljongstil. De anekdoter, hon om
dem meddelar, ge ofta själva poängen i
karakteristiken. Om H. C. Andersen, vars
fulhet skrämde barnet, berättar hon, att
han en gång med henne haft följande
samtal. »Vet du, vem jag är, min lilla flicka?»
— »Neej». — »Det skall jag säga dig.
Jag är fan! Vill du se min svans.» Som
exempel på den store sagodiktarens fåfänga
anför hon hans ord vid det tillfälle, då

han legat på knä vid ett av .hennes barns
vagga. »Glöm nu icke att berätta honom,
när han blir stor, att Andersen legat på
knä vid hans vagga!» Särskilt fästad
tyckes Helena Nyblom lia varit vid Heise,
vars soliga friska gemyt har något av
släktskap med hennes eget. Genom Heise var
det i Rom hon blev bekant med sin blivande
make. Även den gamle diktaren Ingemann
har Helena Nyblom träffat som barn. Hon
ledde en deputation av unga flickor, som
i Sorö till honom överlämnade ett
guldhorn.

I samband med de minnen,
författarinnan nedtecknat om de konstnärer hon känt,
uttalar hon sina temperamentsfulla, ofta
paradoxala omdömen i olika estetiska
frågor. Alltid är hennes uppfattning
intressant och slående, även då den slår en —
för huvudet. Man kan ofta på objektiva
grunder icke underskriva hennes mening,,
men den personliga kryddan i hennes
postulat ger en särskild både stark och fin arom
åt hennes ord. Och den ärliga
övertygelsen lyser genom hennes kategoriska, stundom
paradoxala uttryckssätt. Hon har utpräglade
både sym- och antipatier; hon har
begränsningens styrka, hon har sina åsikters mod
och först och sist karaktär i allt vad hon
tänker och säger. Man har mycket att
lära av fru Nybloms meningar i olika
konstfrågor. Det är mogna frukter av ett helt
livs erfarenhet, hon med dem räcker
läsaren. Den lödiga enkelheten i hennes
reflexioner sticker av mot det fyrverkeri i ord,
varmed hennes fantasi förut spelat i hennes
dikter.

Liksom sin make har fru Nyblom mest
bland konsterna älskat musiken. Man
märker, att denna i hela hennes alstring
utgjort den förnämsta inspirationskällan. På
bottnen av hennes geniala vis- och
sagodiktning hör man ett sorl av toner.
Hennes musikintryck intaga, som man kan
förstå, en betydlig plats i hennes
levnadsminnen, och den äkta känsla hon röjer
när hon sätter sig till pianot och låter
rytmerna storma och leka under sin hand,
återklingar i nästan alla hennes omdömen
om musik och musiker. Jag skriver
avsiktligt nästan, ty hennes motvilja mot
Wagner är en yttring av hennes personlighet,
som man knappt kan ta på allvar, helst
som hon delvis grundar den på en sakligt
falsk kritik (påståendet att han diktade sin

55«

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0610.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free