Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Anne Charlotte Leffler. Av Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anne Charlotte Leffler
dan är det nog ett sant uttryck för
hennes livssyn när hon till en kusin skriver:
»Jag har redan, ehuru ung och oprövad,
kommit till den övertygelsen att denna värld
’är i alla fall den allra bästa värld vi äga’, och att
ju mer vi söka att försona oss med
vardagslivet, och ju mindre vi låta våra tankar flyga
’ins blaue heraus (!)’, ju lyckligare bliva vi . . .
Vi böra sträva efter harmoni, ty det är en stor
välsignelse både för oss själva och för vår
omgivning. Vi böra aldrig tillåta våra känslor
att svalla över för mycket.»
Med sin stora anpassningsförmåga
gentemot livets fakta fann sig Änne
Charlotte därför ganska väl i sitt liv som
ung fru och fyllde det med mången gång
obetydliga och oväsentliga plikter, vilka
utom till hennes närmaste sträckte sig
till en stor vän- och umgängeskrets.
För att förstå att det blev en verklig
och ej som det måste tyckas nutiden
uppkonstruerad kamp för A. Ch. Leffler
att slå sig fram till författarinna måste
man först hålla i minne hennes bristande
tro på den egna begåvningens
bärighet, hennes verkligt anspråkslösa
övertygelse att hon, trots sin högsta jordiska
önskan att bli en om än aldrig så
obetydlig konstens idkare, saknade alla gåvor
därför. »Kärleken till konsten ensam
skapade väl aldrig en konstnär. Jag
kan skapa mina idealer i luftiga
drömmar, men jag saknar varje medel att
giva dem uttryck inom konsten.» Denna
självunderskattning upphörde
naturligtvis småningom i och med hennes
framgångar som författarinna, men hon
bibehöll alltid en i våra dagar alltför
sällsynt samvetsömhet i fråga om diktarens
ansvar inför sig själv och publiken, en
ambition att ej till trycket befordra
omogna hugskott, ett ödmjukt lyssnande
på den närmaste kretsens kritik samt en
ärlig vilja till prövning och omarbetning
ända till den punkt som hon själv
beskriver: »Några större, genomgripande
förändringar kan det i alla fall icke mer
~563
Fot, j. Jæger.
Änne Charlotte Leffler i
k o nf i r m a t i o n s å I d e r n.
bli tal om, ty jag har nu gjort mitt
yttersta och är ’au bout de mes forces’ i
detta fall. Det kommer alltid en punkt
då man känner att ett arbete, det må
nu vara lyckat eller icke, dock är så
färdigt som man kan göra det, och det
hjälper då föga, om man också skulle
få upp ögonen för än så stora brister.»
Vidare måste man erinra sig den
stora allmänhetens uppfattning om
författarnas egen ställning till sina diktade
typer — varvid de alltid identifierades
med de i något avseende
Okonventionella —, den realistiska litteraturens
genombrottskamp och slutligen den
traditionella uppfattningen av kvinnans
verksamhetsområden och av kvinnan som
författarinna.
Alltsammans detta är ju helt
främmande för vår tid. Utan att blinka se
vi ju t. ex. kvinnor litterärt behandla
rent patologiska könsförhållanden, vilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
