- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
576

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ockulta upplevelser. Av Thomas Mann. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Th ornäs Ma n n

skäl att önska sig ett riktigt långt liv, ty
ingenting kan väl vara mera motbjudande,
barnsligt, hjälplöst förvirrat och
erbarm-ligt än dessa väsens existensform, om
man skall döma efter deras föregivna
manifestationer». Detta påminner om
det berömda yttrande vilket fälldes av
Achilles’ skugga på den kimmeriska
stranden med anledning av Odyssevs’
spiritistiska seans. »Intig och
meningslös» kallar Peleussonen de avlidnas
tillvaro, och det hedniska sinnet kunde ju
hysa sådana föreställningar om livet efter
döden utan att samtidigt tvivla på detta
liv såsom sanning, trossats, faktum. Men
en kristen torde svårligen kunna
bestämma sig för att antaga en tillvaro
efter denna, där det skulle tillgå ännu
galnare, meningslösare och eländigare än
i det liv vi känna. Och då, som det ju
icke sällan sker, en »intelligens»
presenterar sig i mänskligt sällskap genom
bordets förmedling som Aristoteles’ eller
Napoleon Bonapartes ande, men bevisar
osanningen av detta påstående genom
hundrade dumheter, bockar och
uppenbart fabricerade fraser — då behöver
man egentligen bara ha litet god smak
för att fälla det utslaget att anden icke
bara ingalunda är Aristoteles eller
Napoleon utan att den överhuvud taget
icke finnes, den utger sig bara för att
finnas, och alltsammans löper ut i ett
gyckel som det är under vår värdighet
att syssla med.

Detta vore nu alltsammans gott och
väl, om det icke ändå satt kvar ett
tvivel på att värdighetens och den goda
smakens begrepp ha utslagsgivande rätt
då det är fråga om vetenskap, om
utforskandet av sanningen, alltså om den
process, vari naturen genom människorna
utröner sig själv. Värdighet finns det
blott i den rena andens sfär, till vars
område metafysiken i betydelsen
kun-skapskritiskt transscendentalt tänkande

hör, men då metafysiken blir empirisk,
då den lånar sig till eller börjar känna
förpliktelse att experimentellt komma
världsgåtan på spåren (och det gör den
i ockultismen, då denna ingenting annat är
än en empirisk, experimentell metafysik)
så får den ej räkna på att kunna hålla
sina händer rena och bevara sin
hållnings värdighet — annat än i så mätto,
som värdighet under alla omständigheter
förlänas av ett allvarligt
sanningssökande— den måste fastmera utsätta sig för att
få att göra med åtskilligt motbjudande
och narraktigt. Ty i
mediumverksamheten och somnambulismen, källan till
alla ockulta fenomen, blandar sig det
organiska livets hemlighet med de
översinnliga hemligheterna, och denna
blandning är grumlig. Här är det icke längre
fråga om något själsligt, stort eller skönt;
här driver naturen sitt spel, och den är
ett stoftbemängt, opålitligt, illvilligt och
demoniskt tvetydigt element, gent emot
vilket människan i enlighet med sitt
andliga väsen älskar att ställa sig
förnämt avvisande och söker att finna sitt
specifika värde i glömskan av att hon
är ett naturens lika väl som ett andens
barn. Det vore dock att på medeltida
hierarkiskt vis fråndöma
naturforskningen, vetandet om naturen överhuvud,
mänsklig värdighet och vikt, om man
av humanistiska skäl på allvar ville
förbjuda metafysiken att bli experimentell,
d. v. s. bedriva ockultism. Som om icke
den exakta vetenskapen själv höll vid
en punkt, där dess möte med
metafysiken blir oundvikligt! Det faktum
att jag mycket litet känner till och
begriper av den berömde herr Einsteins
lära hindrar mig lika litet som någon
annan intelligent lekman att märka
hurusom i denna lära gränsen mellan
matematisk fysik och metafysik blivit
flytande. Är det alltjämt »fysik» då ma i
säger (och så säger man numera!) att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0632.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free